FLA i Stockholm

Egentligen tänkte jag skriva något om Front Line Assemblys spelning på Debaser i torsdags, men min kära gästbloggare DJ Katjusja har nog sagt allt som behöver sägas. (Jag kan bara tillägga att de inte spelade "Final Impact" i Stockholm, att jag kom därifrån med albumet Improvised Electronic Device och de båda singlarna "Shifting Through The Lens" och "Angriff" till turnépris samt att mind.in.a.box, för att uttrycka det diplomatiskt, definitivt inte var min kopp te.)

Här är i alla fall den enda bild som inte blev skit (varför men varför ska det alltid ställa sig någon jävla basketspelare framför mig och börja veva med armarna?), och den blev inte särskilt bra den heller:

Adolphson-Falk: Kolingsborg, Stockholm 10 oktober 2010

En gång för länge, länge sedan (berättar Tomas Adolphson) kom en liten pojke fram till Ulf Elfvings program Upp till tretton. Gossen hade antagligen inte väntat sig att faktiskt komma fram i växeln och få svara på en tävlingsfråga i direktsänd radio, och kunde inte få fram ett ord som svar när Ulf frågade vilka som framförde låten som just spelats upp – en vid den tiden populär svenskspråkig synthpopsingel som hette "Blinkar Blå".
"Jag ska ge dig en ledtråd", sade Elfving. "Det är två efternamn."
Tystnad.
"Okej, du får en till ledtråd: det första namnet är Adolphson."
Tystnad.
"Om jag säger att det andra namnet är ett fågelnamn, kan du gissa då?"
Fortsatt tystnad i luren, sedan ett blygt: "...talgoxe?"

Historien förtäljer inte huruvida Ulf godkände svaret. Hur det nu blev med den saken gav Adolphson-TalgoxeFalk, som väl alla vet, ut fyra album under 80-talet, som nu finns samlade i boxen 101010 som släpptes igår. För att fira detta hölls på just det datumet, 101010, en releasefest på Kolingsborg. Jag, som varit fan sedan jag hörde Med Rymden I Blodet sommaren 1984 och åtminstone känt till dem sedan "Blinkar Blå", kunde självfallet inte hålla mig borta.

Det är en ganska ovanlig upplevelse att gå på en synthkonsert och vara bland de yngre i lokalen vid fyllda 36. Det är inte i första hand min egen generation som samlats här utan mina föräldrars, och jag misstänker att många av de närvarande är bandets familj och vänner. Det är också långt ifrån fullsatt: jag tror inte det är mer än på sin höjd 100 personer i lokalen inklusive bandet. Folk minglar omkring mycket lugnt och städat och det spelas 80-talspop på en ganska modest volym – på det stora hela en mycket civiliserad tillställning, alltså. I ett hörn står Lars Tengroth från Playground Music och säljer den nya CD-boxen. Jag köper specialutgåvan, som är begränsad till 250 signerade och numrerade exemplar (min har nummer 21) och har en liten blå lysdiod som börjar blinka när man öppnar boxen.

Adolphson-Falk har aldrig riktigt varit en del av synthscenen utan snarare tillhört singer-songwriter-traditionen; "Everly Brothers möter Kraftwerk", som deras producent LG Nilsson uttrycker det. Det är därför föga förvånande att de inleder sin spelning med ett kort set på varsin akustisk gitarr.

Även om jag har en viss svaghet för trubadurtraditionen har jag ändå alltid varit skeptisk till den unplugged-variant Adolphson-Falk kört konsekvent på de senaste åren (och utnämnde t.o.m. albumet Vidare till årets besvikelse för 2006). Låtarna i sig är förvisso alltid bra, men de tappar så mycket i nerv och dynamik och, i brist på ett bättre uttryck, sense of wonder i gitarrtappning. (I häftet som medföljer boxen bekräftar de att låtar som "Vidare" och "Krafter Vi Aldrig Känner" är direkt inspirerade av Carl Sagans fantastiska TV-serie Kosmos, som gjorde ett mycket starkt intryck på mig när jag var 8-9. "Sense of wonder" är således en fullt adekvat beskrivning.) Jag verkar dock vara i minoritet eftersom Vidare generellt fick riktigt bra kritik, och jag måste också erkänna att det faktiskt fungerar betydligt bättre live än på skiva.

Efter tre akustiska låtar följer en paus på ca 25 minuter, varunder Greg FitzPatrick kommer in på scenen och sätter sig bakom datorn för att förbereda sekvenserna. Till slut är allt klart och Tomas och Anders kommer tillbaka upp på scenen.


Det blir en delvis till synes orepeterad spelning, där Greg av misstag börjar spela "Krafter Vi Aldrig Känner" två gånger innan han hittar rätt låt och det ett tag råder tveksamhet om de ska köra en eller två låtar till. På sätt och vis blir livekänslan mycket starkare när allt inte klaffar perfekt; opretentiöst är det definitivt. Jag uppskattar det mycket mer än det akustiska setet, och det enda jag har att klaga över är att de inte spelar längre. Under spelningen slås jag, särskilt tydligt under solot på "Stockholmsserenad", av att Gregs ljud faktiskt är ganska ovanliga; han använde så gott som inga presetsyntar på den tiden, och Med Rymden I Blodet låter egentligen inte som någon annan synthplatta.



Jag njuter i stora drag under de fem låtarna, som tar slut alldeles för snart. Efter spelningen kommer slutligen Dagge Lundquist (ljudtekniker och slagverkare) och LG Nilsson (producent) upp på scenen. Exakt tio sekunder över 22.10 släpper de boxen officiellt. Bokstavligen:



Efter det händer inte så mycket. Folk minglar – och, allt eftersom kvällen framskrider, vinglar – omkring och pratar, jag träffar en gammal bekant från Gävle som jag annars bara sett en gång de senaste 20 åren eller så, och strax efter 23 sticker jag hem. Inte på något sätt en stor fest- eller konsertupplevelse, men åtminstone ett mycket trevligt sätt att slå ihjäl en söndagkväll. Man kan bara hoppas att de spelar mer som synthband i framtiden.

LÅTLISTA:

Set 1 (akustiskt):

• Tyngdlös
  
• Vidare
• 1-0-0-1-0

Set 2 (synth):

• Stockholmsserenad
• Krafter Vi Aldrig Känner
• Blinkar Blå
• Ljuset På Min Väg
• 1-0-0-1-0

---

Bandets webbplats | Info om 101010 | Bengans | iTunes

Bill Leeb vänder oss ryggen

Front Line Assembly, KB, Malmö 2010.10.08

Att Frontline Assembly är ett band som sällan förnyar sig, är ett faktum som numera torde vara allmänt känt. Efter de maskinartade experimenten med gitarrer på 1994 års album Millennium, dröjde det nästan 12 år innan någonting nytt skedde vid fronten och då mycket tack vare bandets nya sättning: Inför arbetet med Artificial Soldier hade Bill Leeb utökat styrkorna med de i vissas tycke alltför unga förmågorna Jeremy Inkel (keyboards) och Jared Slingerland (gitarr), samt den mer rutinerade FLA-veteranen Chris Peterson.

Det nya blodet tillförde en positiv förändring och utveckling av gruppens tidigare tämligen enformiga sound, då Artificial Soldier bjöd på en rikare variation spåren sinsemellan än vad något FLA-album tidigare hade gjort. För den som trodde att varje Frontline-release hädanefter skulle innebära en ny spännande upplevelse, blev dock deras senaste släpp, Improvised Electronic Device, något av en besvikelse då albumet, som förvisso har sina ljuspunkter, understundom även är ett litet steg tillbaka. Således kan vi återigen konstatera att det skall mycket till för att få Frontline Assembly att bryta sina gamla mönster, men likväl förblir fansen lojala och publiken är lika förväntansfull varje gång som Bill och hans pojkar kliver upp på scen.

Att bandet bitvis förefaller trött och oengagerat kan förvisso bero på den senaste tidens hårda turnerande, men det verkar inte påverka malmöpubliken nämnvärt. Jared Slingerland inleder och fortsätter med att se ut som om han inte orkar ta ett enda riff till och vi får se mer av Bill Leebs ryggtavla än på länge, men likväl röjer publiken hårt. Röjer, gör även Jeremy Inkel, så mycket som han kan där han står inramad bakom synthar och keyboards [Då vi senare möts och talas vid på efterfesten, avslöjar Inkel att av samtliga tre sverigekonserter (FLA uppträdde även i Göteborg och Stockholm) tycker han, just på grund av publikens engagemang, att malmöspelningen är den mest lyckade.]

Setlistan imponerar dock inte. Den består av nästan idel gamla låtar och dess komposition ger intrycket av ett fåtal, mycket långa låtar, snarare än ett komplett set. Det som förvånar mest, frånsett att Leeb dedikerar Final Impact till den ånyo avhoppade Rhys Fulber, är framförandet av relativt många av bandets mer anonyma låtar; att flertalet "givna kort" uteblir, samt att Slingerland mot slutet av konserten faktiskt vaknar till liv. Strax innan inledningen av densamma, tillkännager Leeb att de nu har tröttnat på Mindphaser och att den här turnén innebär de sista gångerna som de kommer att framföra den, men vi får väl se hur det blir med den saken.

I vilket fall som helst, var Frontline Assemblys konsert på KB i Malmö långt ifrån deras bästa, men samtidigt långt ifrån deras sämsta och publiken föreföll inte att ha så mycket att anmärka på och således torde även bandet vara nöjda, men Bill Leeb gör bäst i att hålla fast vid sitt pojkband för annars är det dessvärre nog värmedöden som väntar.

Biokonstruktor Del II – Mannen från andra sidan Universum

Alexander Jakovlev var allt annat än glad då Leonid Velitjkovskij i och med sitt avsked även tog Andrej Kochaev med sig, men senare skulle han enligt ospecifika uppgifter ha godtagit det hela med orden: ”Det var för allas bästa. Var och en måste göra sitt jobb.” men trots önskemål om att bekräfta detta uttalande förblir det oklart än idag, huruvida det överhuvud finns några belägg för att ens anta att dessa ord någonsin yttrats.

Oavsett hur det nu ligger till med den saken, hade Jakovlev fortfarande viljan att fortsätta förmedla sitt budskap, och visionen vidgades i och med ny inspiration.

Efter att ha närvarat vid en föreläsning om UFO:s, ökade Jakovlevs nyfikenhet och intresse för science fiction, universum och de kosmiska mysterierna, vilket naturligt kom att innebära det logiska steget efter Biokonstruktors relativt jordnära perspektiv.

Alltjämt samspelt med Andrej Bondarenko, ännu fyllande sin uppgift som textförfattare, fann Jakovlev snart nog nya kollegor i kamraterna Oleg Podkoverov och Leonid Dmitrotjenko. Konstellationen kom att gå under namnet BIO och med den nya sättningen kom ett nytt sound. De tidigare melankoliska melodierna ersattes av mer energiska, och i synnerhet mer dansanta, låtar som i högre grad påminde om samtidens synthpop än något tidigare Biokonstruktor-material.


Året var 1990 och parallellt med Jakovlevs framryckning, rustade även Velitjkovskij sitt eget nystartade projekt; gruppen Technologija, till vilket han dessutom hade rekryterat den unge Roman Rjabtsev. Efter att ha ägnat 1990 åt att spela in demomaterial, släppte Technologija året därpå sitt första fullängdsalbum, Vse Shto Ty Chotesh (”Allt vad Du vill”). Med sitt lättillgängliga sound och tilltagande likheter med Depeche Mode kom Technologija så småningom att vinna såväl mer publicitet och större popularitet än vad Biokonstruktor uppnådde under sin korta karriär, trots många förändringar, ett ständigt utbyte av bandmedlemmar, och en splittring. 1992 försvann Leonid Velitjkovskij från gruppen till förmån för en begynnande karriär som pop-producent och ersattes av ytterligare en gammal Biokonstruktor-medlem, nämligen Valerij Vasko. Likväl dröjde det inte länge förrän Roman Rjabtsev meddelade sitt avsked efter att ha skrivit kontrakt med Radio France Internationale, och några månader senare lämnade även Andrej Kochaev bandet och således splittrades Technologija. 10 år senare skulle bandet återförenas i ny tappning, men det är en annan historia.

Redan innan Technologijas upplösning, hade de gamla bandkollegorna Alexander Jakovlev och Valerij Vasko hursomhelst påbörjat ett nytt samarbete, så då den senarenämnde stod på scen med Technologija, var han redan medlem i BIO. Vasko efterträdde den då nyligen avhoppade Oleg Podkoverov och ny i gruppen var även Anatolij Popov (vilken ersatte Leonid Dmitrotjenko).

Låt oss nu för ett kort ögonblick gå tillbaka i tiden: 1991 skrev BIO kontrakt med skivbolaget Gala Records och släppte genom detta sitt första album Muzika Stoikich Optiminstnov (Musik för enträgna optimister). Kontraktet visade sig dock att bli kortlivat, men 1993 återutgavs albumet under titeln Technoromantika av ZeKo Records, som på sin tid var ett av de ledande bolagen inom Sovjetisk/Rysk skivindustri. Dessa hann även ge ut en 14-spårig samling, Elektronaja Lirika (Elektronisk Poesi), bestående av Jakovlev-singlar från åren 1989-1993 innan Valerij Vasko återigen återigen försvann ur bilden. I hans ställe tillträdde Olga Voskonjan som frånsett att spela keyboard dessutom bidrog med viss körsång och således var gruppen återigen en trio fram tills 1994 då Anatolij Popov någon gång efter släppet av Muzika Dvizjenija (Musik i Rörelse) tog ett slutgiltigt avsked av BIO. Muzika Dvizjenija förblir till dags dato det sista officiella albumet med BIO.

Musikaliskt låg BIO härefter relativt lågt, vilket kanske inte var särskilt underligt med tanke på alla övriga sätt på vilken den Jakovlevska aktiviteten tog sig uttryck: Redan i början av 90-talet blev han VJ för ett musikprogram på den ryska TV-kanalen TVC, vilket ofta involverade elektronisk musik, inte minst nostalgitrippar tillbaka till Biokonstruktors dagar, samtidigt som han författade artiklar om den lokala (Moskva) synthscenen för olika tidskrifter och sedermera även blev ledare för synthrelaterade radioprogram hos bland annat Radio Russia. 1995 startade Jakovlev dessutom Electric Records, ett underbolag till Studija Sojuz, vilket han driver än idag.

1996 förändras omständigheterna tämligen drastiskt och som konsekvens av ett alltför krävande arbete upphörde så gott som all Bioaktivitet för en lång tid framöver.

Nio år senare återupptog dock Alexander Jakovlev sitt blott vilande projekt då han ensam uppträdde på festivalen Majskij Grom (Majåska), framförande sina gamla låtar. Allsedan dess har BIO varit i allra högsta grad levande. Idag är gruppen en duo bestående av Jakovlev och Alexej Pavlov. Pavlov är mannen och hjärnan bakom space-synthprojektet Pavlov & Computers, och Jakovlev…han gör vad han alltid har gjort och med samma entusiasm som förr, oavsett det gäller musik, drömmar eller spridande av sitt budskap. Sagan är ännu inte slut, men vad som kommer härnäst, får framtiden utvisa.

Bilder, från överst t.v till nederst t.h:

• A, Jakovlev med Biokonstruktor
• Alexander Jakovlev och Oleg Podkoverov
• Technologija
• Valerij Vasko, Alexander Jakovlev, Anatolij Popov
  

Biokonstruktor del I – Uppbyggnaden av en Värld.

Kalla kriget började nå sitt slut och Sovjetunionen gick, kanske inte helt ovetandes, mot sitt fall. President Michail Gorbatjov introducerade Perestrojka och i och med detta öppnade sig nya möjligheter för kollektivets medborgare, inte minst för de unga, vilka givetvis på intet sätt i populärkulturens bemärkelse skilde sig från sina motsvarigheter i väst: alltjämt fanns instinkten och behovet av revolt gentemot etablissemanget, och ett vedertaget sätt att uttrycka protest har, åtminstone i modern tid, alltid varit genom musik, och politiska reformer har aldrig varit nödvändigt för att få budskapen att framgå.

I början av 1980-talet hade Alexander Jakovlev, då sångare och bassist i bandet Otvetnij Tjaj, redan börjat experimentera med elektroniska instrument i sin delvis improviserade hemstudio, vilken bland annat bestod av en Jupiter 204-bandare samt en konverterad inspelningsapparat byggd av delar av en gammal bandare, samt en dokumentförstörare. Synthinfluenserna fanns där redan i form av Jean-Michel Jarre, Kraftwerk och Depeche Mode med flera, och när Otvetnij Tjaj splittrades 1985, var det självklart att Jakovlevs nästa band skulle bli ett elektroniskt projekt.

Även trummisen Andrej Kohaev, gammal vän och bandkollega från Otvetnij Tjaj, fann tanken på elektronisk musik mycket intressant och anslöt sig således till Jakovlevs nya projekt. Duon tillbringade sedan nära ett år sökande efter fler bandmedlemmar, och 1986 kom sättningen äntligen att kompletteras av keyboardisterna Valerij Vasko och Leonid Velitjkovskij. Biokonstruktor var ett faktum.

Debuten ägde rum under en audition hos Rok-Laboratorii (Rocklaboratoriet – en offentlig organisation som mellan 1986 och 1989 verkade för att samordna, eller rättare sagt kontrollera, den populärmusikaliska verksamheten i Moskva, genom bl.a. festivaler.) Samma år (1986) mottog Biokonstruktor priset för ”mest originella akt” på en festival arrangerad av tidningen Moskovskij Komsomolets och nu började gruppen även turnera aktivt, först i Moskva och sedan i övriga Ryssland; konserter som ofta avslutades med föreläsningar om elektronisk musik.

1987 släpptes den första upplagan av Biokonstruktors enda album – Tantsy Po Video (”Dansa på video”), det vill säga fem låtar på en split-LP med gruppen Protjaj Molodost (den fullständiga versionen, innehållande 13 spår, släpptes 1994 genom ZeKo Records). Texterna skrevs av Andrej Bondarenko, en gammal vän till Alexander Jakovlev, och var av djup, ofta filosofisk, innebörd som aktivt ifrågasatte den vardagliga samtiden, skildrande människors sätt att leva och avsaknaden av en själfull tillvaro. Således kompletterade texterna på ett trovärdigt sätt musiken, vilken för det mesta innebar dystra, men ändå vackra, melodier i vad som kan beskrivas som ett burkigt och metalliskt sound, vilket i sin tur mycket riktigt rättfärdigar namnet Biokonstruktor.

Budskapet som framfördes genom texterna var naturligtvis också precis det budskap som gruppen ville nå ut med: harmoni, skönhet och en påminnelse om att var och en har förmågan att skapa sin egen värld. Applicerat på Biokonstruktor, vilka i samtidens ryska populärkultur fortfarande skilde sig från mängden av unga, entusiastiska band, refererade Jakovlev till bröderna Strugatskij (författare till bland annat Picknick vid vägkanten) genom att citera:

”’Författare och fantasier skapar världar’. Vi skapar vår egen värld. Vi hoppar inte runt på scen och beter oss som apor. Jag fördömer inga estetiska former; vi har bara ett annat mål. Vi vill bara presentera alla för vår musik och bjuda in folk till att lära känna vad vi är. ”

och lite mer utförligt under en intervju i samband med DK Gorbunova-festivalen i juni 1987:

” Vi vill att människor för ett tag ska glömma sina små problem och gräl, se på sina liv och hela tillvaron här i världen lite grann på avstånd som invånare i universum och inse att det finns så mycket problem i världen att vi förlorar känslan för det väsentliga i livet. Världen är enormt stor, den avgränsas inte av väggarna i din lägenhet. Vi tror att vår musik kan få människor att vidga sina tankebanor."

Kanske var det frekventa turnerandet och de många konserterna som begränsade Biokonstruktors tid i studion. Under gruppens mest aktiva period var de ofta dubbelbokade till att hålla konserter i två olika städer samtidigt. Detta löstes vanligen genom att bandmedlemmarna helt enkelt delade upp sig och for till var sin scen.

Av skäl som skall få förbli osagda, kunde Valerij Vasko inte längre fortsätta med det intensiva turnerandet och lämnade således gruppen 1989.

Att ingenting hände på releasefronten ledde så småningom till att Biokonstruktor förlorade många av sina ursprungliga fans, men trots att det föreföll som om gruppens verksamhet vid denna tidpunkt bestod av idel konserter och turnéer förekom även viss skapandeaktivitet: Tillsammans hade Alexander Jakovlev och Leonid Velitjkovskij sidoprojektet Pop-kombinat (”Popfabriken”) där de experimenterade med mer lättillgänglig musik. Velitjkovskijs opportunistiska tendenser hade börjat yttra sig och ett album med Pop-kombinat släpptes. Det hela blev dock ett fiasko och refererades till som ”en olycka och ett av musikhistoriens största misstag”. Likväl var det viktigt att gå vidare efter denna näsbränna, men medan Jakovlev slet sitt hår över uppbyggnaden av den teknoromantiska fortsättningen på Biokonstruktor, började Velitjkovskij alltmer att flirta med sitt långtida intresse för diskopop. Han påbörjade ett anonymt samarbete med gruppen Stars och någonstans här lades grunden till motsättningarna Jakovlev och Velitjkovskij emellan, vilka snabbt ledde till gruppens upplösning.

Biokonstruktor splittrades 1990 men sagan slutar inte där.

Fortsättning följer…

Bilder, från överst t.v till nederst t.h:

• Biokonstruktor: Andrej Kochaev, Leonid Velitjovskij, Alexander Jakovlev, Valerij Vasko
• Otvetnij Tjaj med Andrej Kochaev på trummor (längst bak) och Alexander Jakovlev på bas (längst till höger)
• Oidentifierat singelomslag
• Biokonstruktor: V. Vasko, L. Velitjovskij, A. Jakovlev, A. Kochaev
  

Gästskribent i antågande

Jag har bestämt mig för, självfallet i samråd med henne, att låta min goda vän DJ Katjusja (som jag talade om förra gången – hon har andra nätnamn för olika intresseområden, men vilket hon tänker använda och vad hon skriver om får hon avgöra själv) skriva ett eller flera gästinlägg här inom en förhoppningsvis nära framtid. Bara så att ni vet, ni eventuellt fler än fem som läser den här bloggen...

00-talets bästa och sämsta

[UPPDATERING 2016-10-14: Många av bilderna och videorna har tyvärr försvunnit under åren. Jag gör vad jag kan för att reparera hålen.]
När det lider emot jul under ett år som slutar på en nia börjar det bli hög tid att sammanfatta decenniet. Naturligtvis missade jag den deadlinen, eftersom jag blev tvungen att ta hand om de deadlines som faktiskt ger mig pengar att betala mat och hyra. Jag tyckte inte då att det var någon idé att posta det jag hunnit skriva, emedan en halv artikel är som en halv kattunge: inte hälften så trevlig som en hel, utan en fruktansvärd och sorglig röra. Nu har jag dock långt om länge använt lite av min snålt tillmätta fritid och slutfört min högst subjektiva uppfattning av 00-talets höjd- och lågpunkter.

Notate bene att jag inte räknar allt under lågpunkterna som dåligt i sig. Hit räknas även sådant som ligger under den höga nivå jag väntat mig av personerna i fråga, samt genuint dåliga nyheter utanför någons kontroll.

Som programledaren i ett av BBC:s klassiska barnprogram sade: "Are you sitting comfortably? Then I'll begin..."

---

2000

+

Goldfrapp: Felt Mountain (Mute CDSTUMM 188)
...som jag visserligen hörde först sommaren 2002, men som gav mig gåshud från första början. Hade jag inte redan suttit när jag hörde det där otroliga elektroniska ljudet på "Lovely Head", något som låter som en stor sorgsen fågel men som jag senare fick veta är Alison som joddlar genom en Korg MS-20, så hade jag blivit tvungen att sätta mig ner. Albumets absoluta höjdpunkter är singelspåren "Lovely Head", "Pilots" och "Utopia", men här finns inte en svag låt.

Spotify | iTunes | Ginza | Hot Stuff

-


Erasure: Loveboat (Mute CDSTUMM 175)
Erasure harvar vidare utan fantasi och bra låtar. Först med Nightbird (2005) började de hitta åt rätt håll igen.

Spotify | Hot Stuff

---

2001

+


[Foto: Iris Luchner]
Fad Gadget (förband till Depeche Mode; Globen, Stockholm, 21 september 2001)
Det allra sista jag gjorde för Prospective (som lades på is strax efteråt och aldrig fick ut ett nytt nummer) var att intervjua Fad Gadget. Det var både intressant och givande; Frank var lättpratad och sympatisk, och hans förvånade men genuint förtjusta min när jag talade om att jag en gång i webbens barndom haft en fansida kommer jag att minnas tills jag dör: "Oh my god, was that you?" Han autograferade min LP av Under the Flag med en personlig dedikation och tyckte att vi borde försöka hålla kontakten (jag fick hans managers/flickväns e-postadress och han fick mitt mobilnummer) och kanske gå ut och ta en öl nästa gång han kom till Stockholm, vilket av olika skäl inte hände – men mer om det nedan...
Någon gång, vilket år som helst, ska jag försöka transkribera intervjun Jan och jag gjorde.

Last.fm

-


Electric Light Orchestra: Zoom (Epic EPC 502500 2)
En mer eller mindre död rockplatta med mediokra låtar och fantasilösa arrangemang; symfonirockens motsvarighet till Asterix efter Goscinnys död. T.o.m. ELO Part 2 (som numera heter The Orchestra efter att Jeff Lynne hotat att stämma dem) hade mer av det gamla soundet som gjorde ELO lyssningsvärda.

Amazon

---

2002
+


[Foto: okänt]
Coil (Fylkingen, Stockholm, 19 oktober)
Första och, som det skulle visa sig, enda gången Coil spelade i Sverige. En mycket ovanlig men också mycket vacker tillställning med surrealistiska videoprojektioner och två italienska performanceartister (först helt maskerade, sedan i bara mässingen).

Last.fm

-


[Foto: Anton Corbijn, 1992]
Francis John Tovey (1956-2002)
Jag hade vaga planer på att ta mig till Göteborg och se Fad Gadget på SAMA, men bestämde mig till slut för att jag inte orkade (vilket förvisso var sant; jag var rejält utarbetad). "Han kommer säkert att göra en större turné i samband med den nya plattan", tänkte jag.
Tre dagar senare rapporterades det att Frank avlidit i sömnen av en hjärtattack. Det var en rejäl chock och det tog nästan ett år innan jag klarade av att lyssna på hans musik igen. Jag ångrar fortfarande att jag inte höll kontakten bättre.

---

2003

+


Tyskarna Från Lund: Metamorphobia (SubSpace Communications CDSSC 24)
Fast det är ändå lite beklämmande att den bästa svenska synthplattan 2003, som bitvis var bra på riktigt, var en ren parodi...

Spotify | iTunes


[Foto: Anders Wahlbom]
Kliniks återförening i Antwerpen (Belgian Independent Music Festival, Hof ter Lo, 26 december)
Det kostade förvisso en hacka att åka ner (och jag kommer aldrig att sätta min fot på Hotel Billard Palace igen), men det var värt varje öre.

Last.fm | Flickr

-


Front 242: Pulse (XIII Bis REF6403392)
Jag håller inte med vissa av mina vänner om att den här plattan är dålig i sig, men om det inte varit för bandnamnet skulle jag aldrig ha kunnat gissa vad det var; möjligen hade jag gissat på något av Jean-Luc de Meyers otaliga sidoprojekt. C'est peut-être beau, mais c'est pas Front!

Spotify | eMusic | iTunes

---

2004

+


[Foto: Andréas Hagström]

Kraftwerk (Cirkus, Stockholm, 8 februari)
Perfektion mekanik.

Last.fm

-


[Foto: okänt]
José Gonzales och Jens Lekman (Chinateatern, Stockholm, 14 mars)
En kompis drog med mig på den här spelningen. Vi blev båda besvikna. Förvisso är José en mycket skicklig gitarrist och en del av hans låtar är onekligen vackra, men det låter å andra sidan som om han gör samma låt gång på gång, och Jens Lekman fann jag svåruthärdlig.

Last.fm

---

2005
+



Depeche Mode: Playing The Angel (Mute CDSTUMM 260)
Helt klart DM:s starkaste album av de tre från 00-talet. Exciter var flummig och ofokuserad, Sounds of the Universe var i praktiken Playing The Angel del 2.
Depeche Mode är ett av de där egendomliga banden vars förra platta alltid är den bästa. Så fort de släpper något nytt tycker fansen att det nya albumet är ett bottennapp i jämförelse med det mästerliga förra albumet (som de hatade då för att det inte lät som plattan före – se t.ex. hur många som inte tålde Songs of Faith and Devotion våren 1993 för att den inte lät som Violator, som när den kom var en hemsk gitarrplatta, osv osv osv).

Spotify | iTunes | Ginza

-


Heaven 17: Before After (Alpha Engineering Records AER006)
Trion Marsh/Ware/Gregory förfuskar fullständigt allt som verkade så lovande på Bigger Than America och går ner sig i banal dansmusik.

iTunes | eMusic | Ginza

---

2006

+


[Foto: Anders Wahlbom]
Depeche Mode (Stadion, Stockholm, 7 juli)
Depeche Mode under bar himmel en ljummen sommarkväll under den tid Stockholm är som vackrast. Det låter bra, det ser bra ut och bandet är i högform; definitivt den bästa av de nu sex gånger jag sett dem. (På söndag blir det sjunde gången.)

Last.fm | Flickr


Laibach: Volk (Mute CDSTUMM 276)
Utan Dejan Knez och Erwin Markosek går Laibach vidare, här i samarbete med den slovenska elektronikaduon Silence, och kommer med ett nytt projekt, ett nytt sound (även om något av de allra första de gjorde var just muterade och lemlästade versioner av nationalsånger) och en ny scenshow. Vackert, men med den där blandningen av allvar och invecklat skämt som är så typisk för Laibach.

Spotify | iTunes

-

Adolphson-Falk: Vidare (AIR Music AIRCD 5042)
Akustiska versioner av de klassiska låtarna, med allt som gav dem nerv bortopererat. De låter mindre dynamiska och levande än de gamla synthversionerna; blickarna mot framtiden och ut i rymden är nu ängsligt vända bakåt. Det verkar dock som om det bara var jag som inte gillade plattan.

Spotify | iTunes | Ginza

---

2007
+


[Foto: Anders Wahlbom]
Skinny Puppy (Academy 2, Manchester, England, 15 augusti)
Som vanligt en orgie i masker och teaterblod. Väl värt att resa utrikes för.

Last.fm | Flickr

-


Jean-Michel Jarre: Téo & Téa (Warner Music 2564699768)
Trist, platt dansmusik; ett rejält bottennapp i hans produktion, även i jämförelse med 00-talets utfyllnadsalbum som Sessions 2000 och Geometry of Love.

Spotify | iTunes | Ginza

---

2008
+



[Foto: Anders Wahlbom]
Jean-Michel Jarre (Cirkus, Stockholm, 4 april)
Man kan knappast tänka sig en större kontrast mot Jarres traditionella megakonserter (eller för den delen mot hans senaste, smått katastrofala, platta med nytt material; se ovan): fyra musiker på scenen som framför allt live på varsin bank uråldriga synthar – utan laser, utan rök, utan fyrverkerier, men med påtaglig spelglädje. Den lilla lokalen ger en mycket intim stämning, och Oxygene har aldrig låtit så bra.

Last.fm | Flickr

-


Mylène Farmer: Point de Suture (Polydor 531 083-3<)
Tyvärr verkar Mylène och Laurent ha tappat mycket av sin kreativa gnista. Det är inte längre samma superdramatiska pop i Cinemascope utan allt mer ordinär danspop.

Spotify | iTunes | Ginza

---

2009
+


Louis Gordon: This Air (Toffeetones TOFF0014)
En otroligt vacker och melankolisk synthpopsingel från John Foxxs samarbetspartner, där han visar sig vara en begåvad låtskrivare och sångare i sin egen rätt. "This Air", från soloalbumet Electric Shock Treatment, tar de bästa dragen från Foxx, Numan och Human League och ger dem en egen prägel, full av längtan och saknad; perfekt för en promenad en solig septembereftermiddag (vilket jag undersökt empiriskt). Döm själva:

Toffeetones


[Foto: Anders Wahlbom]
DJ Katjusja och DJ Anders (Haket, Göteborg, 26 november)
Sedan jag träffade Katja i april 2009 har hon mycket snabbt blivit en mycket nära vän, så det var med stor glädje jag antog hennes erbjudande att spela skivor tillsammans med henne. Det var en fantastiskt trevlig kväll, och väl värt det ryggskott jag ådrog mig. (Hörnu, det är min blogg och jag får väl utnämna ett av mina egna DJ-uppträdanden till en av mina bästa musikupplevelser under 2009 om jag vill!)

Här är spellistan!


-


[Foto: Anders Wahlbom]
The Sisters of Mercy (Fryshuset, Stockholm, 21 mars)
En av kvällstidningarna sammanfattade konserten med "mummel i dimma", vilket antagligen är det sannaste någon tabloid skrivit de senaste 20 åren. Ljudet var under all kritik, Eldritch var bara synlig genom rökbankarna några sekunder, av hans en gång magnifika röst återstod bara ett oengagerat kraxande och av hans torra humor hördes inte ett spår. Den myckenhet rök vari systrarna tycker om att dränka scenen fungerar som dramatisk effekt under någon enstaka låt; under en hel konsert känns det bara sökt och blir förbannat irriterande efter ett tag. Jag gick därifrån med en känsla av besvikelse blandad med sorg över att se gamla hjältar falla på det sättet.

Last.fm

---

Som en liten bonus får ni en kort lista över utgåvor som jag gillade men inte orkar skriva mer utförligt om.

Hedersomnämnanden 2000-2009:

NYUTGIVNING:
Gary Numan: Pure (2000)
John Foxx & Louis Gordon: The Pleasures Of Electricity (2001)
Ladytron: 604 (2001)
Black Box Recorder: Passionoia (2003)
Deutsch-Amerikanische Freundschaft: Fünfzehn neue DAF-Lieder (2003)
John Foxx & Louis Gordon: Crash And Burn (2003)
Ladytron: Witching Hour (2005)
Goldfrapp: Seventh Tree (2008)
Nine Inch Nails: Ghosts I-IV (2008)
bob hund: Folkmusik För Folk Som Inte Kan Bete Sig Som Folk (2009)
Pixyblink & Rhea Tucanae: Fungi From Yuggoth (2009)

SAMLINGAR:
Fad Gadget: Fad Gadget By Frank Tovey (2006)The Human League & The Future: The Golden Hour Of The Future (2002)
Portion Control: Archive (2006)Ultravox: The Very Best Of Ultravox (2008)Various: Mute Audio Documents 1978-1984 (2007)

LIVE:
Thomas Dolby: The Sole Inhabitant (2006)
Kraftwerk: Minimum-Maximum (2005)
Skinny Puppy: The Greater Wrong Of The Right Live (2DVD, 2005)

ÅTERUTGIVNINGAR:
Depeche Mode: alla album fram t.o.m. Exciter (1981-2001; 2006-2007)
Thomas Dolby: The Golden Age Of Wireless (1982; 2009)
John Foxx: Metamatic (1980; 2001 och igen 2007)
Front 242: Geography (1982; 2004)
Kraftwerk: Der Katalog (1974-2003; 2009)
Liaisons Dangereuses: Liaisons Dangereuses (1981; 2003)
Lustans Lakejer: En Plats I Solen (1982; 2006)
Yazoo: In Your Room (1982-83; 2008)

KONSERTER:
Momus (Semifinal, Helsingfors, 29 november 2000)
Jean-Michel Jarre: Aero (Gl. Vraa Enge, Brønderslev, 7 september 2002)
Stereo Total (Göta Källare, 30 mars 2003)
Laurie Anderson (Stockholms stadsteater, 28 april 2003)
Der Plan (Debaser, 8 mars 2005)
Tinitusfestivalen: Front 242, Nitzer Ebb m.fl. (Münchenbryggeriet 28 oktober 2006)
Laibach (Debaser Medis, 26 november 2006)
Einstürzende Neubauten (Berns, 28 april 2008)
The Residents (Kägelbanan, 30 november 2008)

---

Puh... Nu slipper jag göra något liknande de närmaste tio åren.