Adolphson-Falk: Kolingsborg, Stockholm 10 oktober 2010

En gång för länge, länge sedan (berättar Tomas Adolphson) kom en liten pojke fram till Ulf Elfvings program Upp till tretton. Gossen hade antagligen inte väntat sig att faktiskt komma fram i växeln och få svara på en tävlingsfråga i direktsänd radio, och kunde inte få fram ett ord som svar när Ulf frågade vilka som framförde låten som just spelats upp – en vid den tiden populär svenskspråkig synthpopsingel som hette "Blinkar Blå".
"Jag ska ge dig en ledtråd", sade Elfving. "Det är två efternamn."
Tystnad.
"Okej, du får en till ledtråd: det första namnet är Adolphson."
Tystnad.
"Om jag säger att det andra namnet är ett fågelnamn, kan du gissa då?"
Fortsatt tystnad i luren, sedan ett blygt: "...talgoxe?"

Historien förtäljer inte huruvida Ulf godkände svaret. Hur det nu blev med den saken gav Adolphson-TalgoxeFalk, som väl alla vet, ut fyra album under 80-talet, som nu finns samlade i boxen 101010 som släpptes igår. För att fira detta hölls på just det datumet, 101010, en releasefest på Kolingsborg. Jag, som varit fan sedan jag hörde Med Rymden I Blodet sommaren 1984 och åtminstone känt till dem sedan "Blinkar Blå", kunde självfallet inte hålla mig borta.

Det är en ganska ovanlig upplevelse att gå på en synthkonsert och vara bland de yngre i lokalen vid fyllda 36. Det är inte i första hand min egen generation som samlats här utan mina föräldrars, och jag misstänker att många av de närvarande är bandets familj och vänner. Det är också långt ifrån fullsatt: jag tror inte det är mer än på sin höjd 100 personer i lokalen inklusive bandet. Folk minglar omkring mycket lugnt och städat och det spelas 80-talspop på en ganska modest volym – på det stora hela en mycket civiliserad tillställning, alltså. I ett hörn står Lars Tengroth från Playground Music och säljer den nya CD-boxen. Jag köper specialutgåvan, som är begränsad till 250 signerade och numrerade exemplar (min har nummer 21) och har en liten blå lysdiod som börjar blinka när man öppnar boxen.

Adolphson-Falk har aldrig riktigt varit en del av synthscenen utan snarare tillhört singer-songwriter-traditionen; "Everly Brothers möter Kraftwerk", som deras producent LG Nilsson uttrycker det. Det är därför föga förvånande att de inleder sin spelning med ett kort set på varsin akustisk gitarr.

Även om jag har en viss svaghet för trubadurtraditionen har jag ändå alltid varit skeptisk till den unplugged-variant Adolphson-Falk kört konsekvent på de senaste åren (och utnämnde t.o.m. albumet Vidare till årets besvikelse för 2006). Låtarna i sig är förvisso alltid bra, men de tappar så mycket i nerv och dynamik och, i brist på ett bättre uttryck, sense of wonder i gitarrtappning. (I häftet som medföljer boxen bekräftar de att låtar som "Vidare" och "Krafter Vi Aldrig Känner" är direkt inspirerade av Carl Sagans fantastiska TV-serie Kosmos, som gjorde ett mycket starkt intryck på mig när jag var 8-9. "Sense of wonder" är således en fullt adekvat beskrivning.) Jag verkar dock vara i minoritet eftersom Vidare generellt fick riktigt bra kritik, och jag måste också erkänna att det faktiskt fungerar betydligt bättre live än på skiva.

Efter tre akustiska låtar följer en paus på ca 25 minuter, varunder Greg FitzPatrick kommer in på scenen och sätter sig bakom datorn för att förbereda sekvenserna. Till slut är allt klart och Tomas och Anders kommer tillbaka upp på scenen.


Det blir en delvis till synes orepeterad spelning, där Greg av misstag börjar spela "Krafter Vi Aldrig Känner" två gånger innan han hittar rätt låt och det ett tag råder tveksamhet om de ska köra en eller två låtar till. På sätt och vis blir livekänslan mycket starkare när allt inte klaffar perfekt; opretentiöst är det definitivt. Jag uppskattar det mycket mer än det akustiska setet, och det enda jag har att klaga över är att de inte spelar längre. Under spelningen slås jag, särskilt tydligt under solot på "Stockholmsserenad", av att Gregs ljud faktiskt är ganska ovanliga; han använde så gott som inga presetsyntar på den tiden, och Med Rymden I Blodet låter egentligen inte som någon annan synthplatta.



Jag njuter i stora drag under de fem låtarna, som tar slut alldeles för snart. Efter spelningen kommer slutligen Dagge Lundquist (ljudtekniker och slagverkare) och LG Nilsson (producent) upp på scenen. Exakt tio sekunder över 22.10 släpper de boxen officiellt. Bokstavligen:



Efter det händer inte så mycket. Folk minglar – och, allt eftersom kvällen framskrider, vinglar – omkring och pratar, jag träffar en gammal bekant från Gävle som jag annars bara sett en gång de senaste 20 åren eller så, och strax efter 23 sticker jag hem. Inte på något sätt en stor fest- eller konsertupplevelse, men åtminstone ett mycket trevligt sätt att slå ihjäl en söndagkväll. Man kan bara hoppas att de spelar mer som synthband i framtiden.

LÅTLISTA:

Set 1 (akustiskt):

• Tyngdlös
  
• Vidare
• 1-0-0-1-0

Set 2 (synth):

• Stockholmsserenad
• Krafter Vi Aldrig Känner
• Blinkar Blå
• Ljuset På Min Väg
• 1-0-0-1-0

---

Bandets webbplats | Info om 101010 | Bengans | iTunes