Bill Leeb vänder oss ryggen

Front Line Assembly, KB, Malmö 2010.10.08

Att Frontline Assembly är ett band som sällan förnyar sig, är ett faktum som numera torde vara allmänt känt. Efter de maskinartade experimenten med gitarrer på 1994 års album Millennium, dröjde det nästan 12 år innan någonting nytt skedde vid fronten och då mycket tack vare bandets nya sättning: Inför arbetet med Artificial Soldier hade Bill Leeb utökat styrkorna med de i vissas tycke alltför unga förmågorna Jeremy Inkel (keyboards) och Jared Slingerland (gitarr), samt den mer rutinerade FLA-veteranen Chris Peterson.

Det nya blodet tillförde en positiv förändring och utveckling av gruppens tidigare tämligen enformiga sound, då Artificial Soldier bjöd på en rikare variation spåren sinsemellan än vad något FLA-album tidigare hade gjort. För den som trodde att varje Frontline-release hädanefter skulle innebära en ny spännande upplevelse, blev dock deras senaste släpp, Improvised Electronic Device, något av en besvikelse då albumet, som förvisso har sina ljuspunkter, understundom även är ett litet steg tillbaka. Således kan vi återigen konstatera att det skall mycket till för att få Frontline Assembly att bryta sina gamla mönster, men likväl förblir fansen lojala och publiken är lika förväntansfull varje gång som Bill och hans pojkar kliver upp på scen.

Att bandet bitvis förefaller trött och oengagerat kan förvisso bero på den senaste tidens hårda turnerande, men det verkar inte påverka malmöpubliken nämnvärt. Jared Slingerland inleder och fortsätter med att se ut som om han inte orkar ta ett enda riff till och vi får se mer av Bill Leebs ryggtavla än på länge, men likväl röjer publiken hårt. Röjer, gör även Jeremy Inkel, så mycket som han kan där han står inramad bakom synthar och keyboards [Då vi senare möts och talas vid på efterfesten, avslöjar Inkel att av samtliga tre sverigekonserter (FLA uppträdde även i Göteborg och Stockholm) tycker han, just på grund av publikens engagemang, att malmöspelningen är den mest lyckade.]

Setlistan imponerar dock inte. Den består av nästan idel gamla låtar och dess komposition ger intrycket av ett fåtal, mycket långa låtar, snarare än ett komplett set. Det som förvånar mest, frånsett att Leeb dedikerar Final Impact till den ånyo avhoppade Rhys Fulber, är framförandet av relativt många av bandets mer anonyma låtar; att flertalet "givna kort" uteblir, samt att Slingerland mot slutet av konserten faktiskt vaknar till liv. Strax innan inledningen av densamma, tillkännager Leeb att de nu har tröttnat på Mindphaser och att den här turnén innebär de sista gångerna som de kommer att framföra den, men vi får väl se hur det blir med den saken.

I vilket fall som helst, var Frontline Assemblys konsert på KB i Malmö långt ifrån deras bästa, men samtidigt långt ifrån deras sämsta och publiken föreföll inte att ha så mycket att anmärka på och således torde även bandet vara nöjda, men Bill Leeb gör bäst i att hålla fast vid sitt pojkband för annars är det dessvärre nog värmedöden som väntar.