2007-11-27

Rheingold: Electric City - Düsseldorfer Schule



Rheingold: Electric City - Düsseldorfer Schule
3Klang Records, 2007 (endast nerladdning)

NRTITELORIGINALARTIST, ÅRTID
1Geld regiert die WeltLa Düsseldorf, 19785:58
2Es geht voranFehlfarben, 19806:01
33KlangsdimensionenRheingold, 19817:10
4CrosstalkElektric Music, 19923:55
5Dr. MabusePropaganda, 19846:12
6KarussellMichael Rother, 19764:42
7LifeKarl Bartos, 20033:31
8AutobahnKraftwerk, 19743:36
9Alte Schuleny låt5:07

Det fanns en gång på det glada 80-talet ett popband från Düsseldorf som hette Rheingold. Trion Bodo Staiger (sång, gitarr, keyboards), Brigitte Kunz (sång, keyboards) och Lothar Manteuffel (synthar) släppte tre riktigt bra LP, bitvis med texter av Emil Schult (annars känd som textförfattare och omslagsillustratör åt och ett kort tag medlem i Kraftwerk). Deras synthpop – dock med gitarr som framträdande inslag – gav dem några hittar i Tyskland ("Dreiklangsdimensionen", "FanFanFanatisch" och "Das steht dir gut") och en del uppmärksamhet även utomlands; bl.a. gjorde de engelska versioner av vissa låtar som ett försök att lansera sig i Storbritannien och USA, med måttlig framgång. Efter den tredje LP:n gick de skilda vägar. Bodo arbetar sedan dess som studiomusiker och producent; Brigitte heter numera också Staiger i efternamn och driver Rheinklang-studion i Düsseldorf tillsammans med Bodo. Lothar samarbetade först med Karl Bartos som sångare och textförfattare i Elektric Music; när samarbetet sprack lämnade han musiken och blev bokförläggare.

Efter dryga 20 års frånvaro (frånsett två nymixar/nyinspelningar av "Dreiklangsdimensionen", 1990 respektive 2001, och nyutgåvorna på CD 2005 av Rheingold och R. med en myckenhet extraspår) är de nu tillbaka i originaluppsättning med en coverplatta och... tja, ytterligare en ny version av "Dreiklangsdimensionen". Det låter inte så illa, måste jag medge, även om låtvalet ibland känns lite egendomligt. Jag kan förstå "Es geht voran", även om Welle: Erdball gjorde en betydligt roligare nytolkning 1998. Men är "Life" verkligen en av Karl Bartos mer framträdande kompositioner, och kunde de inte för ovanlighetens skull ha valt någon annan låt än "Dreiklangsdimensionen" om de vill nytolka sig själva?

Överlag är tolkningarna respekt- om än inte pietetsfulla: soundet är moderniserat, men de har inte tagit sig några stora friheter med låtstrukturen. Det de har ändrat mest på är texten till "Crosstalk" som är nästan helt ny; å andra sidan är originalet skrivet av just Lothar Manteuffel (tillsammans med Karl Bartos och Emil Schult), så den är i alla fall omgjord av en av originalkompositörerna.

På det stora hela en trevlig om inte banbrytande platta.

Electric City - Düsseldorfer Schule verkar inte vara utgiven på något fysiskt format men kan köpas som nerladdning från ett flertal ställen. Ett par exempel:



LÄNKAR:

PS. Det finns några videor också.

Dreiklangsdimensionen:


FanFanFanatisch:


Computerbeat:


Rheingold - Rheingold  Rheingold - R.   Rheingold - Dis-tanz

2007-11-21

Borghesia

Hej, alla barn! Idag tänkte farbror Wahlbom prata lite om Borghesia.

Borghesia var ett band och multimediekollektiv som bildades i Ljubljana 1982 ur spillrorna av studentteatergruppen FV-112/15. Deras tidiga material (t.ex. låten "Divja Horda" från samlings-LP:n 48-84, där för övrigt även Laibach skivdebuterade) ger vid handen att de började som ett punkband med vissa elektroniska inslag, men sedermera utvecklades deras sound åt det mer renodlat elektroniska hållet, kraftigt influerat av Kraftwerk och Deutsch-Amerikanische Freundschaft men med texter om bl.a. vänsterradikalism och sexualpolitik. (Gruppens huvudman, Aldo Ivančić, var och är engagerad i Ljubljanas läderklubbs- och motorcykelkretsar, och ser för den delen ut som en klassisk läderbög.) I början använde de så gott som uteslutande slovenska och/eller serbokroatiska (måste undersöka saken!), men när de fick utlandskontrakt med det belgiska bolaget Play It Again Sam började de frångå sina lokala språk till förmån för engelska.

Borghesia hade alltid ett stort antal samarbetspartners, men kärnan var:
  • Aldo Ivančić: trummor, programmering
  • Dario Seraval: sång, programmering
  • Goran Devide: video, datorgrafik
  • Zemira Alajbegović: video
  • Neven Korda: video
Dessutom arbetade de ofta med musiker som Jani Hace (bas) och Borut Kržišnik (gitarr).

Borghesia - Resistance

Resistance, deras tredje fullängdsalbum (efter Ljubav Je Hladnija Od Smrti och Ogolelo Mesto/Escorts and Models, den senare i praktiken samma platta med olika titlar och ett par låtars skillnad, se mer nedan) utgavs på Play It Again Sam 1990. I Jugoslavien kom plattan dock redan 1989, med ett par skillnader: låtarna "If" och "Young Prisoners" hade fortfarande texter på serbokroatiska och hette "Će" respektive "Mladi Zaporniki". (Dessutom var omslaget lite mörkare och använde ett annat typsnitt på innerpåsen.)

Borghesia: Će och Mladi Zaporniki

Båda låtarna är samplade från min vän Jans LP och något redigerade med Audacity. LP:n verkar nämligen vara mastrad aningen för snabbt, så låtarna är upp till 10 sekunder kortare än den speltid som anges på etiketten; jag har dragit ner hastigheten lite så att den matchar speltiden och hur det låter på den internationella utgåvan (som också går att köpa från iTunes).

Resistance är i mitt tycke deras bästa skiva, en mörk och ganska otäck historia som med tanke på den senare utvecklingen i Jugoslavien (ett ord som nästan känns konstigt att skriva nu) känns nästan profetisk – fast man behövde nog inte vara någon stor profet för att se vart landet var på väg. I videon till "Discipline!" (som är bättre i singelmixen än här) ser vi bilder på Slobodan Milošević som talar till en vrålande folkmassa, texterna talar om repression, aggression och ond, bråd död:
  • "Ledarna talar/slipar knivarna/kaos och ursinne/Öga för öga/Tand för tand" ("Konflikt", min översättning via den engelska översättningen)
  • "We got the message/About people behind wire/About people who disappeared/taken to unknown places/For unlimited time" ("Message")
  • "Patrols are everywhere/Special divisions/And civil agents" ("Police Hour (Curfew)")
Samtidigt kan man faktiskt dansa alldeles utmärkt till flera av låtarna. Jag har själv spelat både "Discipline!" och "Message" i min dag...

Jämförelser mellan Borghesias skivor i öst och väst är en aning komplicerade. I Jugoslavien kom följande utgåvor före Resistance:
  • Borghesia (kassett, 1983)
  • Clones (kassett, 1984)
  • Tako Mladi (video, 1984; kan hämtas via länken)
  • Ljubav Je Hladnija Od Smrti (LP, 1985)
  • Njihovi Zakoni, Naša Življena (EP, 1986)
    1. 133 (Venceremos Mix) (5:15)
    2. 133 (Repulsive Mix) (7:04)
    3. Mi Smo Povsod (5:42)
    4. Lovci (3:16)
    5. 133 (Ortega Mix) (4:14)
  • Ogolelo Mesto (LP, 1988)
    1. Ni Upanja, Ni Strahu (4:28)
    2. Am I? (4:25)
    3. Blato (5:13)
    4. Tuxido (3:28)
    5. Ogolelo Mesto (3:15)
    6. Goli, Uniformirani, Mrtvi (5:00)
    7. U Crnom (3:54)
    8. A.P.R. (5:26)
    9. Pasto Nudo (3:55)
    10. I Forgot (3:56)
Och i väst (på licens till Play It Again Sam):
  • No Hope No Fear (MLP, 1987)
    1. Ni Upanja, Ni Strahu (4:30)
    2. Na Smrtno Kazen [samma som "133 (Venceremos Mix)"] (5:15)
    3. 133 [samma som "133 (Ortega Mix)"] (4:15)
    4. Blato (5:16)
    5. Lovci (3:19)
    6. Mi Smo Povsod (3:19)
  • Escorts and Models (LP, 1988)
    1. Am I ? (4:25)
    2. U Crnom (3:54)
    3. Pasto Nudo (3:55)
    4. Tuxido [listas som "Toxido"] (3:28)
    5. Ogolelo Mesto (3:15)
    6. Goli, Uniformirani, Mrtvi (5:00)
    7. A.P.R. (5:26)
    8. Beat And Scream (4:40)
    9. Forgot (3:56)
No Hope No Fear är i således i praktiken Njihovi Zakoni, Naša Življena med en låt omdöpt, en borttagen och två låtar tagna från Ogolelo Mesto. Escorts and Models i sin tur motsvarar resten av Ogolelo Mesto med en ny låt som inte finns på någon jugoslavisk utgåva. De två unika låtarna är markerade med fetstil ovan.

Jag sade ju att det var rörigt!

Efter
Resistance kom det några utgåvor, som dock inte skiljer sig mellan öst och väst:
Efter Resistance hoppade Dario av bandet – jag minns rykten om att han blivit galen under inbördeskriget och bildat en religiös sekt – och ersattes av Tom Tronton, som inte alls hade samma tyngd i stämman. Han var med på Dreamers in Colour och försvann sedan; det sista albumet Pro Choice är mestadels instrumentalt.

Efter 1995 har Borghesia inte gjort något väsen av sig. Aldo är fortfarande aktiv musikaliskt, dels med band som Bast och The Stroj, dels med filmmusik (nu senast till den slovenska dramakomedin Från grav till grav), Dario är (så vitt jag förstår med min nästan helt obefintliga slovenska) koordinator för Metelkova i Ljubljana, Goran Devide dog 1988, Zemira och Neven är fortfarande aktiva tillsammans inom videoproduktion under namnet Zanka, Jani Hace spelar bas i det mycket populära rockbandet Siddharta (som väl närmast kan jämföras med Kent), Borut Kržišnik är soloartist och Tom Tronton försvann utan att lämna fler spår i musikhistorien. Så kan det gå.

Alla Borghesias skivor är dessvärre utgångna sedan länge (även om man kan köpa No Hope No Fear och Resistance från iTunes), men utgåvorna på PIAS dyker ganska ofta upp på eBay.

Borghesia - Ljubav je hladnija od smrti Borghesia - Njihovi zakoni, naša življenja Borghesia - No Hope No Fear Borghesia - Ogolelo MestoBorghesia - Escorts and Models Borghesia - Resistance Borghesia - Dreamers in Colour Borghesia - Pro Choice

PS. Jag tänkte egentligen bara ge en kort bakgrund till bandet och en länk till de båda låtarna, men det blev längre än jag hade tänkt från början...



LÄNKAR:
Borghesia på MySpace
Discogs
Rate Your Music

2007-11-09

Andra sätt att spela, del 1

Bland alla de saker jag finner fascinerande är skumma och oortodoxa sätt att skapa och/eller framföra musik.

Det går t.ex. att spela musik på en modulerad Teslaspole, något som fått namnet Zeusaphone. Thette skickade mig den här länken igår:


En annan ball sak är att låta MIDI-styrda robotar spela:



Och en sommar för ett par år sedan såg jag den här orgeln och dess uppfinnare, professor emeritus Johan Liljencrants uppe på Söder. Hur tufft är inte det på en skala?

PDP-8/I
Men det jag har haft mest erfarenhet av själv var Crap-1, Updates gamla PDP-8/I från slutet av 1960-talet (pärmen med reparationsloggen hade maskinskrivna rapporter om service som utfördes i mellandagarna 1969), med alla tillbehör stor som två fullhöjdskylskåp och med tiden direkt livsfarlig eftersom isoleringen började flagna av kablarna och gjorde plåthöljet strömförande. Innan den belades med absolut körförbud fanns den dock tillgänglig för studenterna. (Mörka decemberkvällar gav den en härlig julstämning med alla blinkenlights på frontpanelen, som synes på bilden ovan (som dock inte föreställer vårt exemplar). Dessutom blev det varmt och gott av den.) Min bekanting Ronny lärde mig starta den genom att knappa in en bootkod på frontkonsolen, och demonstrerade också ett roligt litet hack som fanns på ett band.

Det finns nämligen ett sätt att spela musik på PDP-8, en maskin som annars saknar allt vad ljud heter (frånsett rent mekaniska maskinljud, alltså). Den är byggd långt före mikroprocessorernas tid, så den har ingen separat processorkrets utan ett processorkort som är obetydligt mindre än en LP med omslag. Alla dessa tusentals komponenter är inte radioavstörda på något sätt. Processorkortet ger en tydlig bärvåg på, om jag minns rätt, 432 m mellanvåg, som kan fångas upp av en vanlig köksradio på ett par meters avstånd. Och med hjälp av ett litet program från 1975 (jag har tittat på källkoden) kan man använda den här bärvågen: programmet tar data från en textfil med bokstavs- och sifferkoder och kör därefter ett antal tomma loopar och pauser som modulerar radiosignalen från processorn så att den spelar musik i tre stämmor. Någonstans på ett band har jag en liten snutt av tredje satsen av Beethovens femma, men jag hinner och orkar inte ge mig in i förrådet, gräva ut rätt band och sampla det. I stället kan ni lyssna på det här utdraget från första satsen. Det låter kanske inte bra, men det låter i alla fall.

2007-11-07

Musique non stop

Som jag nämnt både här och på min LiveJournal har jag tänkt lite på vad jag ska göra med den här bloggen. Nu på sista tiden har jag funderat, inspirerad dels av vännen Jim Pe-Melins sida med hämtningsbara gamla demotejper (ingen länk förrän jag får klartecken av Jim), dels av mängder av andra musikbloggar, på att börja skriva om musik.

Det är trots allt inte så att jag saknar något att skriva om. 1998-2001 skrev jag för musiktidningen Prospective, för vilken jag recenserade dussintals skivor och intervjuade bl.a. NASA, Karl Bartos och Rational Youth (intervjuerna med bl.a. Welle: Erdball, Second Decay och Daily Planet trycktes aldrig p.g.a. tids- och platsbrist; att Fad Gadget-intervjun aldrig kom i tryck beror på att tidningen lades på is på obestämd tid och väl fortfarande ligger där), jag var med och startade musikföreningen Det Svarta Staketet i Uppsala och var inblandad i åtskilliga konsert- och klubbarrangemang den vägen, jag har varit på fler konserter än jag vågar räkna, jag har fortfarande flera tusen skivor även efter att jag rensat ut en stor del av samlingen och sist men inte minst har jag träffat en del folk. Det är alltså inte materialet som är problemet – det är tiden. När ska jag hinna skriva något?

Det får vi se, men nu har jag i alla fall fattat ett beslut i frågan. Och det är ju ett steg i rätt riktning.