Nivek Ogres hemliga liv

Egentligen är jag inte förvånad, men det var ändå lite intressant att få veta att Nivek Ogre är Star Wars-fan. (Foto: taget av mig själv på Manchester Academy i somras.)

Basshunter och Turing

DN rapporterar att Basshunter nu toppar Englandslistan med "Now You're Gone", en engelsk version av "Boten Anna". Själv har jag svårt att se Basshunters storhet, men smaken är ju olika; sedan jag slutade lyssna på popradio för sju-åtta år sedan slipper jag de flesta landsplågorna, så jag kan inte heller säga att han stör mig. Hur det nu var fick jag ändå höra "Boten Anna", och den svenska originaltexten fick mig att reagera lite. Först störde jag mig på "banna", som i mina öron fortfarande betyder "läxa upp" och inte "bannlysa" eller "portförbjuda", men det är ju så kidsen säger nuförtiden. Det är antagligen bara jag som är en gammal stöt, dessutom med IT-översättning som yrke, som ens försöker drömma om en genomtänkt svensk terminologi. (För övrigt skyr jag IRC som pesten, men det är en annan historia.)

Nå, anglicismer är man ju van vid. Då var själva berättelsen mycket mer betänklig. Min enda slutsats av historien är att berättaren antingen är lite dum (något jag inte håller för helt osannolikt) eller att Anna själv uttrycker sig så fyrkantigt i skriven kommunikation att hon helt enkelt inte klarar Turingtestet.

Die Krupps och sånt

Jag lovade i ett tidigare inlägg att berätta lite om mina erfarenheter av Die Krupps, så vi kan ju börja från början. Jag minns inte längre exakt hur det gick till när jag började lyssna på dem; Jan spelade någon låt från Metall Maschinen Musik – 91-81 Past Forward när jag hälsade på honom första gången (19-21 oktober 1991, när Kraftwerk spelade på Solnahallen), men jag fastnade inte omedelbart. Det var först någon gång under sommaren 1992 jag började bli intresserad av dem, antagligen när MTV visade videon till "Metal Machine Music"; framåt vintern hade jag spelat av Metall Maschinen Musik och I av Björn F. och var så pass inne på dem att jag gick och såg dem på Fryshuset (gamla Fryshuset, alltså) 5 februari 1993.


Det var en minnesvärd tillställning, kan man säga. Björn och jag hängde på Jan bäst vi kunde; han presenterade oss bl.a. för en kollega från New Life, en ung man vid namn Fredrik Strage, som på den tiden var helt okänd för befolkningen i gemen och var där för att intervjua förbandet Pouppée Fabrikk. Till slut såg någon i personalen att Björn och jag, i avsaknad av presskort, inte hörde dit och tyckte att vi skulle gå ut och ställa oss i kön som alla andra, så vi tog hissen ner tillsammans med några andra som skulle ut. Tyvärr klev vi av på fel våning, tillsammans med en kille som halvt om halvt jobbade där: det visade sig inte vara entréplanet, utan någon sorts omklädningsrum. Dörren ut i trapphuset var låst och man måste ha nyckel för att tillkalla hissen (vilket den tredje killen i det spontant uppkomna sällskapet inte hade), men dörren ut till brandtrappan visade sig gå att öppna inifrån så att han kunde springa ner till markplanet, ta hissen upp och släppa ut oss. Men när hissen kom var den på väg ner till bottenvåningen igen, där det stod en trave instrument och lådor av olika slag, samt ett tjockt halvmeterlångt stålrör med ca 15 cm diameter – och ett gäng musiker. Björn och jag blev hastigt och lustigt shanghajade som extraroadies åt Die Krupps och fick hjälpa dem lasta in sakerna i hissen, lasta ur dem igen på rätt våning och bära dem till scenen... där samma kille som kört ut oss förra gången körde ut mig igen, med ett något mer enträget tonfall den här gången. Björn var vid det laget upptagen med att hjälpa Rüdiger Esch hänga upp flaggan med zeppelinaren bakom scenen, och stannade sedan kvar och drack Jägermeister med Pouppée Fabrikk.
Jag kom sedermera in den naturliga vägen (genom biljettkön) och fick se hela härligheten. Pouppée Fabrikk var fulla och glada och skrek åt publiken att röja och stagediva av bara fan, men bara en eller två nappade på den sistnämnda uppmaningen. En av dem, en telefon- och brevbekanting till mig, missade i sitt beskänkta tillstånd att det inte stod någon där han tänkte landa. Han fördes med ilfart till jourhavande tandläkare med två utslagna tänder och både han och hans kompisar missade därför Die Krupps, fick jag veta senare. (Jag såg inte Pouppée igen förrän Arvikafestivalen 2001. De lät exakt likadant då, och Henrik Björks mellansnack var... på den förväntade intellektuella nivån. "Håll käften för fan! Skrik 'KUK' allihopa!" Men tillbaka till 1993...)
Krupps var i alla fall i högform den kvällen – jag har fortfarande en publikinspelning av hela konserten och kan verifiera detta, även om mitt entusiastiska tjoande hörs pinsamt bra. Den här turnén låg i brytningstiden mellan stilarna: när de spelade i Sverige ett år tidigare (en turné jag missade) var de fortfarande ett helt elektroniskt band (frånsett Rüdiger Eschs bas), men den här gången var gitarren mycket framträdande och skulle bli ännu mer så i framtiden.
Spelningen var i alla fall het och svettig och mycket intensiv, och efteråt visade sig bandet bestå av trevliga och lättpratade människor – även om Jürgen Engler såg lätt generad ut när Jan bad att få sitt exemplar av Deutschland Terzett/O.R.A.V.s (Liedermachos) autograferat; han mumlade något om "ungdomssynder".


Efter den spelningen kunde Krupps inte göra något fel i mina ögon. Jag köpte med tiden allt med dem som jag kunde hitta: den begränsade utgåvan av II: The Final Option med en extra-CD med alla låtar i demoversioner, boxen med de tre första albumen, The Final Remixes, den amerikanska utgåvan av A Tribute to Metallica och naturligtvis alla singlar. Jag åkte t.o.m. till Köping en kväll i mars 1994, tillsammans med Björn och Esa, för att se dem igen. (Vi kom hem till Gävle halv tre på morgonen, jag med en affisch autograferad av hela bandet – däribland en "Ralf Hütter", som Dörper i skämtsamt och kanske inte spiknyktert lynne fått för sig att kalla sig – och två t-shirts.) Faktum är att det var Jürgen som kom fram till mig på Västerlånggatan samma dag som de skulle spela i Stockholm någon gång i november 1995; han kom ihåg mig från de båda tidigare gångerna vi träffats och frågade om jag tänkte komma på spelningen. Så naturligtvis fortsatte jag köpa allt med dem.


Men t.o.m. för mig fanns det till slut gränser. De två sista singlarna från Paradise Now brydde jag mig inte om, bl.a. eftersom jag aldrig hittade dem annat än som svindyra importer, och av någon anledning spelade de inte i Sverige igen. Runt 1997-98 började jag sälja av singlarna ("Bloodsuckers"-mixarna fick som sagt gå först, och jag har aldrig saknat dem) och Paradise Now och behöll bara de tidigare, mer elektroniska utgåvorna. Som jag sade i förra inlägget sörjde jag inte när det till slut rapporterades att de hade splittrats, och det jag hörde av Jürgens nya band DKay.com föll mig aldrig på läppen.

2005 hörde jag så att Jürgen hade återförenat Die Krupps (för andra gången; de låg ju nere 1986-89) och gjort ännu en ny version av "Machineries of Joy". När jag hörde den blev jag smått besviken, bl.a. på Douglas McCarthys tyska uttal som växlar mellan bedrövligt och komiskt, och skippade Tinitusfestivalen helt det året. Under 2006 och 2007 hörde jag lite om festivalspelningar här och där, och i höstas kom så nyheten att de tänkte ge ut en samling, som jag köpte i helgen och recenserade tidigare idag. Vad som händer nu får framtiden utvisa; det kan bli bra men också lika gärna "kompetent men tråkigt".

Die Krupps: Too Much History

DIE KRUPPS: TOO MUCH HISTORY

Soulfood Records PRE 016

VOL. 1: THE ELECTRO YEARS

1. Machineries of Joy (6:15)
2. Für Einen Augenblick (4:57)
3. Volle Kraft Voraus (2:41)
4. Goldfinger (2:53)
5. Gladiators (5:16)
6. Der Amboss (6:01)
7. Germaniac (6:35)
8. Hi Tech Low Life (3:10)
9. Alive (6:35)
10. 5 Millionen (4:46)

VOL. 2: THE METAL YEARS

1. Metal Machine Music (5:12)
2. The Dawning of Doom (3:50)
3. Crossfire (4:44)
4. Fatherland (4:49)
5. Bloodsuckers (4:18)
6. To the Hilt (4:36)
7. Isolation (4:08)
8. Scent (4:33)
9. Odyssey of the Mind (5:13)
10. Black Beauty White Heat (4:48)
11. Ich Bin ein Ausländer (4:07)
12. The Great Divide (4:56)

En gång i tiden, från någon gång sommaren 1992 (Hjälp Vad Jag Känner Mig Gammal™), var jag stort fan av Die Krupps och köpte allt jag fick tag på av och med dem. Även när de övergick från att spela body med gitarrer till att spela metal med synthar. Även när de försökte göra rapmetal i samarbete med Biohazard. Även när Jürgen Engler alltmer försökte låta som en tysk Henry Rollins. De var ju enligt min personliga erfarenhet (som jag ska berätta om någon annan gång) bra grabbar som var schyssta och tillmötesgående mot sina fans, så de förtjänade mina pengar, tyckte jag.

Men till slut tröttnade jag på att av ren solidaritet köpa skivor jag inte längre gillade och sålde av de flesta singlarna (Biohazardmixarna på "Bloodsuckers" gick först, naturligtvis) och det sista albumet Paradise Now. När jag sen hörde att Die Krupps hade splittrats igen blev jag varken förvånad eller besviken. Sedan blev det tyst; Jürgens nya band DKay.com intresserade mig aldrig, Ralf Dörper gick tillbaka till att arbeta som finansanalytiker, Rüdiger Esch startade en Internetleverantör tillsammans med sin bror och gör dessutom bisarra easy listening-covers av popmusik med projektet Makrosoft, Lee Altus flyttade tillbaka till USA, Chris Lietz fortsatte arbeta med Jürgen i DKay.com, och vad som hände med trummisen George Lewis vete fåglarna. (Bernward Malaka, som var medlem under de tidiga åren, blev sedermera ansvarig för Egmonts tyska utgivning av Disneyserier. Så kan det gå.)

Först 2005 hördes något från Krupps igen, när det meddelades att de skulle återförenas till 25-årsjubileet och vid sidan av en turné släppa en... ja, faktiskt en ny version av "Machineries of Joy", alltså en nyinspelning av en nyinspelning. Jag erkänner villigt att jag såg det som höjden av fantasilöshet, och ändrade inte uppfattning när jag hörde resultatet: den nya versionen saknade driv och tyngd, något som inte direkt förbättrades av Douglas McCarthys direkt plågsamma tyska uttal. Det är också den versionen som inleder den nya samlingen som kom i oktober 2007. Båda skivorna (som både finns att köpa separat och som en dubbel-CD; det var den sistnämnda jag köpte) innehåller nämligen uteslutande nyinspelade versioner av låtarna.

Tack och lov är de flesta av de nygamla låtarna inte lika menlösa som "Machineries of Joy". Det mesta låter tight och tungt och kompetent – men man frågar sig ändå vad poängen är. Låtarna från Volle Kraft voraus! tjänar inte riktigt på nyinspelningarna, främst eftersom Jürgens numera mycket mörkare röst inte riktigt passar ihop med resten, och resten låter ungefär som originalversionerna. Egentligen är det bara "Bloodsuckers" som förbättras av nyinspelningen (som tack och lov utgår från albumversionen och inte den fruktansvärda Biohazardremixen); de andra låtarna är nästan identiska eller lite sämre. (Möjligen kan det röra sig om rättighetsstrul som gör att de helt enkelt inte får ge ut originalinspelningarna. Sådant har ju hänt förr.)

Av de nya låtarna är "The Great Divide" passabel, PWEI-covern "Ich bin ein Ausländer" tråkig, och bara "5 Millionen", en mycket mer intressant uppdatering av (eller kanske snarare uppföljare till) "Machineries of Joy" än den egentliga nyinspelningen, är riktigt bra. (Visage-covern "Der Amboss", som egentligen är "The Anvil" med bara ett par ord i refrängen från den tyska versionen, finns utgiven tidigare.)

Naturligtvis köpte jag samlingen ändå, för den är ju trots allt inget hafsverk. Tvärtom är det här en kvalitetsprodukt med snyggt omslag och välgjorda låtar. Men jag köpte den ändå bara för nostalgivärdet, för inte var de nya låtarna värda 239:-, och hade jag kunnat köpa dem separat på iTunes eller eMusic eller något så hade jag nog gjort det istället.

Kan bl.a. köpas från Hot Stuff (och del 1 och del 2 separat).

SUMMARY FOR ENGLISH READERS:
Well-made re-recordings of Krupps classics, but I don't quite see the point of the endeavour.

12305

 

Någon gång i september 1992 räknade Blixa Bargeld ut hur många dagar gammal han var och kom utifrån "33 år, åtta månader och några dagar" fram till siffran 12 305. Inspirerad av detta skrev han en låt som kom med på Tabula Rasa och EP:n Interim: "12305(te Nacht)" (iTunes).

Idag är jag exakt lika gammal som Blixa var den gången. Dies ist meine 12305te Nacht.