2007-12-27

Guld, rökelse och Myrr: allmänt svammel om julmusik

Hemkomna från min syster och hennes familj på julaftonskvällen damp jag och föräldrarna ner i soffan och hamnade mitt i DR:s julkonsert från Aalborg. Vi satt igenom hela tillställningen eftersom ingen orkade slå över till något annat – man blir ju trött av julfirande, som bekant. Det mesta var välproducerat och -koreograferat och... helt intetsägande. Det enda som gjorde något intryck på mig var Amy Diamond, och det var inte av några musikaliska skäl utan enbart för att hon som enda artist verkade ha roligt. (Och jag kan tänka mig att den onekligen duktige men tråkige Paul Potts har hört alla skämt som finns om Röda khmererna vid det här laget...)



En gång i mitten av 90-talet, när jag samlade info för en diskografi över Adolphson-Falk, hade jag lite vänskapliga kontakter med folk på Air Chrysalis Scandinavia. (Jag kommer inte ihåg vad de hette, men den ene var en kille i 30-årsåldern, dessutom gammal synthare.) Men jag kan omöjligt förstå riktigt hur de tänkte när de gav ut en samling julsånger de förlagt och tog med Monica Törnells "Vintersaga" (ursprungligen av Ted Ström, vars originalinspelning finns på iTunes). Den julstämning som eventuellt kan komma ur refrängen "Det är då som det stora vemodet rullar in/och från havet blåser en isande gråkall vind" är mer Lars Norén än Astrid Lindgren eller ens Kalle Anka. Därmed inte sagt att jag inte uppskattar låten, även om jag inte är något stort Monica Törnell-fan (fast jag var mycket flyktigt bekant med hennes son Tobias i början av 90-talet, genom att vi hade ett par gemensamma vänner i Gävle; jag tror knappast han ens kommer ihåg mig). Den är ett iskallt stycke 80-talsmelankoli med alldeles lysande syntharrangemang. Men julmusik är den jävlar i min låda inte, och jag måste ifrågasätta min fars omdöme att sätta på den på julaftons morgon. Jag slog av den när han var ut med soporna, och när han kom in igen satte han istället på Lars Ekborgs "Bunta ihop dom", som i mitt tycke också saknar det där juliga.

Pappa och jag har, för att uttrycka det milt, rätt olika musiksmak. Bl.a. gillar han Ulf Lundell. Själv tål jag inte Lundell, men jag måste motvilligt erkänna att boxen Under vulkanen, 1972-2007 är ett imponerande arbete: 14 CD och två DVD med demoversioner, B-sidor och outgivet material. Om det vore någon artist jag dessutom gillar skulle det ha varit ännu bättre.

Förutom en viss vurm för brittisk 60-talspop har vi vitt skilda åsikter t.o.m. vad gäller en sådan sak som julmusik. Han gillar moderna, välproducerade inspelningar av julsånger, t.ex. Céline Dions julskiva1 eller Celtic Woman2 – bleksiktig, överproducerad smörja som ger mig mindre julstämning än "Achtung X-Mas!" (iTunes) eller låtarna på Virtual X-Mas 92. Nä, min smak inom anglosaxisk julmusik ligger dels åt traditionella carols3 (inga sabla jazzversioner eller pseudoirländska arrangemang), eller Bing Crosby och Rosemary Clooney, som var sentimentala på "rätt" sätt.


Naturligtvis finns det också svensk julmusik. Jag tycker mycket bra om Var inte rädd för mörkret med Oscars Kammarkör, som utgavs 2006 och fick goda omdömen i bl.a. P2. (Själv fick jag ett exemplar i julklapp av jobbet eftersom två av mina projektledarkollegor sjunger i densamma kören.) Sedan är jag också mycket svag för Jussi Björlings inspelning av "O Helga Natt"; jag har aldrig hört en tolkning med samma tyngd och lödighet. (Säger någon "Carola" blir jag dessvärre tvungen att slå vederbörande.)


Och slutligen kan man nämna min barndomshjälte Povel Ramel, som dessvärre dog i blomman av sin ungdom (85) i början av juni. Till hans minne sänder nu SVT hans TV-serie Semlons gröna dalar i repris. Tyvärr måste jag säga att den inte alltid känns helt lyckad. Den har förvisso sina poänger: skådespelarnas ålder är inte ens i närheten av att matcha rollpersonernas (t.ex. spelas Semlon Pyttings svärmor av Lotta Ramel, vid det laget runt 20, och Semlons båda söner Tillbrekt och Minus spelas av Martin Ljung, fem år äldre än Povel, och Sune Mangs), ett grepp som antagligen är en medveten parodi på någon företeelse i samtida TV-serier. Här har vi också ett av seriens problem: de parodiska inslagen blir nästan obegripliga för tittare under 40. Man ser att det är en parodi, men inte vad det är en parodi . Sammantaget blir det lite för mycket, för flummigt, för skruvat. Fast musikinslagen är fortfarande smått genialiska; faktiskt blir de ännu bättre när man får se dem i någon sorts kontext. (Det framgår t.ex. inte av texten till "Hopp i topp" att de ägnar sig åt förspel – ett fysiskt brädspel som mest liknar ett rosafärgat, hjärtformigt Fia med knuff. Nej, Povel var inte klok.)


1Jag kan ge henne det erkännandet att hon i grund och botten har en bra röst. Synd bara att hon slösar bort den på att sjunga skräp och att hon (eller hennes producenter?) så sällan förstår att använda en annan styrka än "ta i för drottning [eftersom hon är kanadensiska] och fosterland".

2Celtic Woman är i första hand ett coverband även när de inte gör julskivor. På sitt debutalbum gör de bl.a. låtar av Enya och Clannad, fast med plattare produktion. Jag har svårt för den sortens keltromantiska New Age.

3Med den riktiga brittiska melodin till "Away in a Manger" istället för den amerikanska. Jag är lite petig på den punkten. Också.

2007-12-07

Karlheinz Stockhausen och annat folk som dog

Jag nåddes igår kväll av meddelandet att Karlheinz Stockhausen, en legend inom modern (i synnerhet elektronisk) musik, dog i onsdags. Till hans minne satte jag naturligtvis omedelbart på "Kontakte" och "Gesang der Jünglinge".

Någonstans i djupet av mitt förråd har jag fortfarande ett videoband med Polarprisutdelningsceremonin 2001, där en kostymklädd Karl Bartos höll anförandet (på tyska) [KORRIGERING 080901: Nej, jag mindes fel; han höll det faktiskt på engelska.] som presenterade Stockhausen. Nu är det bara Burt Bacharach kvar av de tre Polarprisvinnarna 2001, sedan Bob Moog, som faktiskt döpte sin schäfer till Karlheinz, dog av en hjärntumör för ett par år sedan. Folk bara dör, och det är ett jäkla sätt.

Stockhausen influerade folk på oväntade ställen. Faktum är att det i början inte var John Lennon som var den i Beatles som var mest intresserad av avantgarde, utan Paul McCartney. Det var Paul som var den drivande kraften bakom "Carnival of Light", en av de fortfarande outgivna Beatleslåtarna: ett 15 minuter långt Stockhauseninfluerat avantgardestycke inspelat för elektronmusikfestivalen The Million Volt Light and Sound Rave 1967, även om kompositionen som vanligt tillskrivs Lennon/McCartney. (Bland de andra deltagarna på The Million Volt Light and Sound Rave fanns ensemblen Unit Delta Plus, med bl.a. den fantastiska Delia Derbyshire och Brian Hodgson, hennes kollega från BBC Radiophonic Workshop. Delia är ännu ett av alla dessa namn som aldrig, eller i alla fall nätt och jämnt, hann få den uppmärksamhet de var värda medan de levde, och jag borde skriva mer om henne någon gång.) Vad jag minns var det också Paul som insisterade på att ta med Stockhausen på omslaget till Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band (med vederbörligt tillstånd inhämtat).

John Lennon, vars soloproduktion jag annars föredrar framför Pauls, är även han aktuell eftersom det idag var 27 år sedan han blev nedskjuten av Mark Chapman.

Och till sist måste det nämnas att Niels Fischborn, som jag inte tror att jag någonsin träffade själv men som under pseudonymen Niels 23 var mycket aktiv inom syntharkretsar i Tyskland, på tyska forum och på PIAS-Antler-listan (som Jan och jag drivit sedan 1998), dog 2 december. Även om hans gärning inte var av samma art som de andra jag nämnt här gjorde han stora insatser som synthfan, och jag hade tidvis personlig kontakt med honom, varför han förtjänar ett omnämnande. [080901: Jo, jag träffade honom faktiskt en gång; mycket hastigt på BIMF-festivalen i Antwerpen julen 2003.]

Så höj ett glas (t.o.m. ett tomt glas räcker; det är tanken som räknas) till deras minne: Karlheinz Stockhausen (1928-2007), Bob Moog (1934-2005), Delia Derbyshire (1937-2001), John Lennon (1940-1980) och Niels 23 (1974-2007)! Världen är lite tråkigare utan er...