Guld, rökelse och Myrr: allmänt svammel om julmusik

Hemkomna från min syster och hennes familj på julaftonskvällen damp jag och föräldrarna ner i soffan och hamnade mitt i DR:s julkonsert från Aalborg. Vi satt igenom hela tillställningen eftersom ingen orkade slå över till något annat – man blir ju trött av julfirande, som bekant. Det mesta var välproducerat och -koreograferat och... helt intetsägande. Det enda som gjorde något intryck på mig var Amy Diamond, och det var inte av några musikaliska skäl utan enbart för att hon som enda artist verkade ha roligt. (Och jag kan tänka mig att den onekligen duktige men tråkige Paul Potts har hört alla skämt som finns om Röda khmererna vid det här laget...)



En gång i mitten av 90-talet, när jag samlade info för en diskografi över Adolphson-Falk, hade jag lite vänskapliga kontakter med folk på Air Chrysalis Scandinavia. (Jag kommer inte ihåg vad de hette, men den ene var en kille i 30-årsåldern, dessutom gammal synthare.) Men jag kan omöjligt förstå riktigt hur de tänkte när de gav ut en samling julsånger de förlagt och tog med Monica Törnells "Vintersaga" (ursprungligen av Ted Ström, vars originalinspelning finns på iTunes). Den julstämning som eventuellt kan komma ur refrängen "Det är då som det stora vemodet rullar in/och från havet blåser en isande gråkall vind" är mer Lars Norén än Astrid Lindgren eller ens Kalle Anka. Därmed inte sagt att jag inte uppskattar låten, även om jag inte är något stort Monica Törnell-fan (fast jag var mycket flyktigt bekant med hennes son Tobias i början av 90-talet, genom att vi hade ett par gemensamma vänner i Gävle; jag tror knappast han ens kommer ihåg mig). Den är ett iskallt stycke 80-talsmelankoli med alldeles lysande syntharrangemang. Men julmusik är den jävlar i min låda inte, och jag måste ifrågasätta min fars omdöme att sätta på den på julaftons morgon. Jag slog av den när han var ut med soporna, och när han kom in igen satte han istället på Lars Ekborgs "Bunta ihop dom", som i mitt tycke också saknar det där juliga.

Pappa och jag har, för att uttrycka det milt, rätt olika musiksmak. Bl.a. gillar han Ulf Lundell. Själv tål jag inte Lundell, men jag måste motvilligt erkänna att boxen Under vulkanen, 1972-2007 är ett imponerande arbete: 14 CD och två DVD med demoversioner, B-sidor och outgivet material. Om det vore någon artist jag dessutom gillar skulle det ha varit ännu bättre.

Förutom en viss vurm för brittisk 60-talspop har vi vitt skilda åsikter t.o.m. vad gäller en sådan sak som julmusik. Han gillar moderna, välproducerade inspelningar av julsånger, t.ex. Céline Dions julskiva¹ eller Celtic Woman² – bleksiktig, överproducerad smörja som ger mig mindre julstämning än "Achtung X-Mas!" (iTunes) eller låtarna på Virtual X-Mas 92. Nä, min smak inom anglosaxisk julmusik ligger dels åt traditionella carols³ (inga sabla jazzversioner eller pseudoirländska arrangemang), eller Bing Crosby och Rosemary Clooney, som var sentimentala på "rätt" sätt.


Naturligtvis finns det också svensk julmusik. Jag tycker mycket bra om Var inte rädd för mörkret med Oscars Kammarkör, som utgavs 2006 och fick goda omdömen i bl.a. P2. (Själv fick jag ett exemplar i julklapp av jobbet eftersom två av mina projektledarkollegor sjunger i densamma kören.) Sedan är jag också mycket svag för Jussi Björlings inspelning av "O Helga Natt"; jag har aldrig hört en tolkning med samma tyngd och lödighet. (Säger någon "Carola" blir jag dessvärre tvungen att slå vederbörande.)


Och slutligen kan man nämna min barndomshjälte Povel Ramel, som dessvärre dog i blomman av sin ungdom (85) i början av juni. Till hans minne sänder nu SVT hans TV-serie Semlons gröna dalar i repris. Tyvärr måste jag säga att den inte alltid känns helt lyckad. Den har förvisso sina poänger: skådespelarnas ålder är inte ens i närheten av att matcha rollpersonernas (t.ex. spelas Semlon Pyttings svärmor av Lotta Ramel, vid det laget runt 20, och Semlons båda söner Tillbrekt och Minus spelas av Martin Ljung, fem år äldre än Povel, och Sune Mangs), ett grepp som antagligen är en medveten parodi på någon företeelse i samtida TV-serier. Här har vi också ett av seriens problem: de parodiska inslagen blir nästan obegripliga för tittare under 40. Man ser att det är en parodi, men inte vad det är en parodi på. Sammantaget blir det lite för mycket, för flummigt, för skruvat. Fast musikinslagen är fortfarande smått genialiska; faktiskt blir de ännu bättre när man får se dem i någon sorts kontext. (Det framgår t.ex. inte av texten till "Hopp i topp" att de ägnar sig åt förspel – ett fysiskt brädspel som mest liknar ett rosafärgat, hjärtformigt Fia med knuff. Nej, Povel var inte klok.)


¹Jag kan ge henne det erkännandet att hon i grund och botten har en bra röst. Synd bara att hon slösar bort den på att sjunga skräp och att hon (eller hennes producenter?) så sällan förstår att använda en annan styrka än "ta i för drottning [eftersom hon är kanadensiska] och fosterland".

²Celtic Woman är i första hand ett coverband även när de inte gör julskivor. På sitt debutalbum gör de bl.a. låtar av Enya och Clannad, fast med plattare produktion. Jag har svårt för den sortens keltromantiska New Age.

³Med den riktiga brittiska melodin till "Away in a Manger" istället för den amerikanska. Jag är lite petig på den punkten. Också.