2008-02-14

More Than A Party 1998


Foto: Anders Wahlbom, © 1998. (Kanske jag skulle släppa dem under
någon Creative Commons-licens eller så. Måste tänka på saken.)


I kväll är det exakt tio år sedan Det Svarta Staketet anordnade synthfestivalen More Than A Party på Fredmans i Uppsala, med banden EnCounter, Project-X, Children Within, Cat Rapes Dog och KieTheVez. Det är när man firar tio- och femtonårsjubileer (t.ex. Die Krupps på Fryshuset 1993) som man upptäcker att man trots allt varit med ett tag.

När jag läser om min gamla konsertrapport märker jag att jag har blivit bättre som skribent (åtta års professionellt översättnings- och språkgranskningsarbete sätter sina spår), även om jag inte var dålig då heller. Nu när jag inte längre är officiellt språkrör för någonting kan jag till slut erkänna att jag egentligen bara tyckte EnCounter var bra. Cat Rapes Dog var otajta och förvirrade och sjöng falskt, så till den grad att de själva tyckte det var pinsamt och bad oss om ursäkt efteråt. (De var mycket bättre när jag såg dem i Göteborg sex veckor senare.) Project-X var redan då derivativa och fåniga och Children Within och KieTheVez var svensk standardsynthpop enligt formulär 1A, gott men mördande tråkigt hantverk. Detta till trots var det en väldigt trevlig kväll, och något jag minns med viss värme.

Och spellistan finns också bevarad.

TILLÄGG 080418:
Jag lekte häromkvällen med jobbets nätverksskanner och skannade in bilderna från festivalen.

2008-02-04

Jarre på Cirkus

Förra gången jag såg Jean-Michel Jarre live var i september 2002, en blöt, kall och lerig tillställning i en vind­kraft­verks­park på jylländska landsbygden. En utomhusspelning i Danmark i början av september kräver att man planerar för risken att det faktiskt kan regna, något som arrangörerna glatt hade ignorerat, med påföljd att det efter det första skyfallet – innan konserten ens börjat! – fanns en mindre insjö, 30 meter bred, 10 meter lång och en halvmeter djup, mitt framför scenen. Det riktiga kaoset började dock först efter konserten när alla skulle ta sig därifrån. Alla åkrar runtomkring som använts som parkeringsplatser hade nämligen också förvandlats till gyttja. Vi hade tur och lyckades få loss bilen efter en dryg timme; andra hade mindre tur och blev lossdragna av bärgningsbilar först på eftermiddagen. Men konserten var trots detta spektakulär, och jag ångrar ingenting, även om jag fick slänga ett par riktigt bra skor efteråt eftersom det aldrig gick att få dem rena igen.

Nu har Jarre, som bekant, följt Mike Oldfields tvivelaktiga exempel och gjort en nyinspelning av sitt debutalbum. Jag har svårt att förstå vad det ska tjäna till. Nu har jag inte hört nyinspelningen av Oxygene, men Tubular Bells 2003 var en sorglig historia: en nyinspelning not för not av originalet, men med det mesta som gjorde det levande noggrant bortstädat. Vittnesrapporter ger vid handen att den nya versionen av Oxygene är av samma art. Jag är inte säker på om nyinspelningarna verkligen tillkommit med tanke på ljudkvaliteten1 – varken Tubular Bells eller Oxygene lät ju som om de var inspelade på köksradion – eller om det bara är frågan om att de gamla inspelningarna ger royalties åt skivbolag som artisterna inte längre vill arbeta med.

I fallet Jarre måste jag dock säga att vad som helst är bättre än det rätt hemska albumet Téo & Téa som kom för ungefär ett år sen, i synnerhet när det följs av en hel Europaturné med konserter i relativt små lokaler – en kontrast mot de två gånger jag sett honom tidigare (Globen 1997 respektive Gamle Vrå Enge 2002), för att inte tala om megakonserterna under 80- och 90-talen. Den här gången blir det inga fyrverkerier, inga jätteprojektioner, ingen laserharpa, utan hela Oxygene framförd på originalinstrumenten. Naturligtvis innebär det berg av gamla synthar: vill han använda två ljud från en Minimoog har han två förinställda Minimoogar. Ryktet talar om inalles 50 synthar på scenen, något som antagligen både är svindyrt och krångligt att turnera med, men det är ju kul att han gör det.

4 april spelar han på Cirkus i Stockholm. Biljetterna släpptes 9.00 i morse och sålde slut inom en halvtimme. Jag lyckades hugga en plats på parkett.



1Jag har pratat med folk som föredrar Tubular Bells II från 1992 framför Tubular Bells eftersom "den gamla har så dåligt ljud", som om allt annat vore oviktigt. Det är den sortens människor som i fullt utblommat tillstånd har en stereo för sexsiffrigt antal kronor, men tyvärr bara tre skivor som kan göra den rättvisa: en skiva med fågelläten, en upptagning av en tibetansk kör och en inspelning av en frijazzimprovisation från 1972. Jag har slutat ta dem på allvar.