Vilket naturligtvis gläder mig och får mig att allvarligt överväga att åka dit för första gången på fem år. Antagligen köper jag biljett när de släpps på måndag; det torde inte vara något problem att bli av med den om det visar sig att jag inte kan åka. Men nog tusan är väl ändå Kraftwerk en bättre kandidat till titlarna "festivalens mäktigaste bokning någonsin" och "världens största och mest inflytelserika elektroniska band"? (Med reservation för "största", kanske.)
Det skulle också förvåna mig lite om det inte blir en inomhusturné till nästa höst med spelningar på Globen och Scandinavium, enligt urgammal hävd. Men den som lever får se.
Jag har ännu inte kunnat bekräfta att Klinik och DAF spelar på Tinitus eftersom deras webbplats för tillfället är nere. Dock verkar det misstänkt att Dirk Ivens DJ:ar på en festival i Wrocław samma kväll, så det är någon komponent av datum och bandlista som inte stämmer: antingen är Tinitus inte 8 november, eller så är DJ-spelningen i Polen inställd och de har inte hunnit rätta uppgifterna än, eller så kommer Klinik som Marc Verhaeghens soloprojekt, eller så (vilket ter sig som det minst sannolika alternativet) menar de det svenska Klinik, sedermera Salaligan. Jag väntar med spänning.
"STOCK-HOLM. ÄR NI BE-REDDA? UNG-DOM-AR. NU JÄV-LAR."
Jag vet inte om det är bandets erkända Kraftwerkinfluenser som visar sig, men den syntetiserade rösten som går i en slinga under några minuter innan bandet går på får mig att tänka "MEINE DAMEN UND HERREN, LADIES AND GENTLEMEN..." Det är första gången jag ser bob hund sedan Gröna Lund maj 2000 (även om jag sett Bergman Rock under tiden), och jag märker på publiken att åren gått; vissa av de runt mig hade antagligen inte ens lärt sig läsa när jag såg dem första gången, på den tiden jag fortfarande bodde i Gävle.
Efter detta intro kommer bandet in på scenen och kastar sig huvudstupa in i en ny låt, som jag förstår har arbetsnamnet "Fantastiskt". Thomas är lika vild som någonsin, i vit ögonmask, pärlhalsband, långa handskar och med ett vitt paraply (som han inom några minuter krossar mot scengolvet som om det vore en gitarr), och hans svada är oförändrad när han presenterar Johnny Essing som "mannen som satt sin sista potatis i system". (Jag minns när han klättrade i taket på Kalmar nation i Uppsala, eller när han gick balansgång på kravallstaketet på Sten Sture. Jag stod längst fram och fick fantastiska bilder den gången, som jag väl borde skanna in vilket år som helst.)
Jag som närmar mig 35 börjar bli bekväm av mig, och flyttar mig raskt ut mot kanten av folkmassan när alla börjar röja vilt till "Nu är det väl revolution på gång?". (Jag var dessutom dum nog att gå till en utomhusfestival i sandaler. Yay mig.) Tyvärr ser jag inte halv sju av scenen utan att hålla upp kameran på raka armar, men jag hör desto mer. Det låter tight och bra, precis som om de aldrig varit borta, och Thomas vräker ur sig guldkorn som "Jag vill ha min rockmusik som en stekt kyckling: bränd på ena sidan och rå på den andra, och livsfarlig att förtära." Jag lovar mig själv att lyssna igenom deras skivor igen; det var alltför länge sedan sist.
Mitt i alltihop slår det mig vilken underbar låt "Final Solution" är, och vilken lysande försvenskning de har gjort av den. (Och hur uppenbart krautarvet är för den som kan sin NEU!.
Första extranumret är den andra nya låten för kvällen, "Tinnitus i hjärtat", en av de bästa de någonsin gjort, och jag bara står och fånflinar över att bob hund är tillbaka. Det fortsätter jag med tills de går av scenen och festivalarbetarna börjar utrymma området...
LÅTLISTA (så gott jag minns den): Fantastiskt Nu är det väl revolution på gång Skall du hänga med? Nä! Upp, upp, upp, ner Dansa efter min pipa Ett fall och en lösning Dubbel tvekan En som stretar emot Allt på ett kort Jag rear ut min själ EXTRANUMMER: Tinnitus i hjärtat Det där nya som skulle vara så bra
ABSOLUTE BODY CONTROL: NEVER SEEN EP + LIVE WGT 2007
Daft Records D1047CD
Never Seen
Into The Light
Your Request
Never Seen (The Horrorist Mix)
Follow Me
Intro (Live) (3:11)
I Wasn't There (Live) (4:09)
Is There An Exit? (Live) (4:30)
So Hard (Live) (4:31)
Give Me Your Hands (Live) (4:11)
2006 spelade de fruktansvärda flamländska svågrarna (som de en gång kallades i en recension av en Sonar-spelning) Dirk Ivens och Eric van Wonterghem på Tinitusfestivalen på Münchenbryggeriet. Det var deras första konsert under namnet Absolute Body Control sedan december 1984 (vilket var två dagar efter deras första spelning med The Klinik). (Jag var naturligtvis där. Vad trodde ni egentligen?) Visserligen har de spelat och samarbetat ihop mer eller mindre hela tiden även efter det: Eric var med i Klinik 1985-87, samarbetade med Dirk i Dive i början, ersatte Patrick Stevens i Sonar efter några år och har remixat lite av varje som Monolith (och är dessutom gift med Dirks syster Hilde), men projektet Absolute Body Control låg på is i många år fram till hösten 2006.
Antingen det var planerat eller inte fortsatte de verksamheten efter spelningarna i Stockholm och Antwerpen, och har nu också släppt två nya skivor (istället för de evigtompaketerade gamla kassetterna, som nu senast kom som en box med 5 LP): Never Seen, en EP med nytt material, och Wind[Re]Wind, ett album med nyinspelningar av gamla låtar.
Vi börjar med EP:n, som i digitalt nedladdningsformat också har fem bonusspår från Wave-Gotik-Treffen 2007. (Livedelen har också släppts fysiskt som separat EP och säljs enbart på konserter.) De fem nya låtarna är egentligen tre, eftersom "Never Seen" också förekommer i en remix av The Horrorist, och "Follow Me" är en instrumental version av "Into The Light". De återstående tre låtarna, varav en är en instrumental med en röstsampling som antagligen är klippt från en telefonsvarare, låter (vilket kanske inte är så förvånande) mycket som gamla Absolute Body Control1, om än med bättre produktion och ljudkvalitet. Dirks röst har blivit lägre och mindre tonsäker, men han är ändå en habil sångare för den här sortens musik.
Livesektionen inleds med "Intro", som använder samma telefonsvararsampling som "Your Request", och följs av fyra av de klassiska låtarna. De låter ungefär som nyinspelningarna på skivan nedan men med mycket mer svajande sång.
ABSOLUTE BODY CONTROL: WIND[RE]WIND
Daft Records D1048CD
Figures (4:32)
I Wasn't There (4:05)
Give Me Your Hands (3:54)
Is There An Exit? (4:26)
So Hard (4:33)
Do You Feel It Inside (4:16) [nyinspelning av nyinspelningen från 1989 av originalet från 1981]
Love At First Sight (4:05)
Did You Do It? (4:09)
Automatic (3:02)
I'm Leaving (5:43)
Melting Away (4:10)
Touch Your Skin (3:50)
So Obvious (6:14)
Så kommer vi till nyinspelningarna av de gamla låtarna. Ljudkvaliteten och produktionen har förbättrats mycket, men det är ganska oviktigt i mina öron; en del av charmen har försvunnit, och Dirk har som sagt inte riktigt samma sångröst som förr. (Jag erkänner att han aldrig varit någon skönsångare, och att hans traditionella väsande passar bra i hans mer industriella inspelningar.) Hans engelska uttal har dock blivit lite bättre: traditionellt har han haft svårt att uttala [ð] och [θ], som oftast blivit [d] och [t]. Nu hör man (vilket också kan bero på det förbättrade ljudet) att textraden i "So Obvious" inte lyder "looking at the dead we've never seen before", utan "looking at the things"... Något för inbitna fans, komplettister och folk som störs av det halvdassiga ljudet på kassetterna. Låtarna är ju trots allt klassisk undergroundsynthpop, och även om jag knappast vill klassa det här som en oumbärlig utgåva är det inte alls dåligt, men jag skulle ändå hellre rekommendera samlingen Lost/Found, om ni lyckas hitta den.
Dirk har för övrigt en tydlig tendens att återanvända låttexter. En mycket brötigare version av "So Hard" finns med på hans första album som Dive, och "Touch Your Skin" blev senare omarbetad till en Klinik-låt – båda dessa är dock så pass omgjorda musikaliskt att man knappast kan kalla dem för nyinspelningar av samma låtar. "Suffer in Silence" har bara titeln gemensamt i Absolute Body Controls och Kliniks inspelningar, medan Kliniklåten "Power of Passion" från den spanska mini-LP:n Walking with Shadows fick ny musik av Ivan Iusco och hamnade på samlingen No Pain – No Game. "Final Report", å sin sida, låter nästan exakt likadan hos Dive och Absolute Body Control. Mer grundligt än så orkar jag inte gå igenom saker just nu.
Man kunde tänka sig att den här nya aktiviteten i längden innebär att Dive, Sonar och Monolith (och Dirks av-och-till-medverkan i The Klinik) sätts på undantag, men konsertkalendariet ger faktiskt vid handen att även Dirks tre andra band är aktiva i någon form. Vi får väl se vad som händer.
VIDEO:
"Automatic" live på BIM Festival i Antwerpen, december 2006.1Jag föredrar att använda hela namnet istället för "ABC", även om risken att förväxla Dirk Ivens och Martin Fry torde vara minimal. Fast det vore ju fantastiskt att se Dirk i guldlamékostym...
[Uppdatering 2010-02-10: Fixade trasiga länkar till bilder.]
Mute iSTUMM297 (nerladdning)/Dallas CD DALLAS 506 (CD (bild till höger), endast i Slovenien)
Contrapunctus 1
Contrapunctus 2
Contrapunctus 3
Contrapunctus 4
Contrapunctus 5
Contrapunctus 6, A 4 Im Stile Francese
Contrapunctus 7, A 4 Per Augment Et Diminut
Contrapunctus 8, A 3
Contrapunctus 9, A 4 Alla Duodecima
Contrapunctus 10, A 4 Alla Decima
Contrapunctus 11, A 4
Contrapunctus 12, Canon Alla Ottava
Contrapunctus 13, Canon Alla Duodecima In Contrapunto Alla Quinta
Contrapunctus 15, Canon Per Augmentationem In Contrario Motu
Laibachs Kraftwerkinfluerade tolkning av Bachs Die Kunst der Fuge gjordes ursprungligen för festivalen Bachfest i Leipzig 2006. Inte dåligt, men för någon som inte är Bachfanatiker (vad gäller Bach ligger min smak mer åt PDQ än JS) har plattan svårt att stå på egna ben utanför ett konsertsammanhang. Den är heller inget för den som till äventyrs fortfarande drömmer om en ny Opus Dei: det låter mer som deras sidoprojekt 300,000 VK i samarbete med Tomita än som Laibach själva.
Laibach är nu varken de första eller de sista som gjort elektroniska tolkningar av Bach: Wendy Carlos gjorde redan i slutet av 60- och början av 70-talet Switched-On Bach, Switched-On Bach II, The Well-Tempered Synthesizer och Switched-On Brandenburgs, och Isao Tomita släppte sin Bach Fantasy 1996, efter att tidigare ha gett sig på bl.a. Debussy, Mussorgskij, Stravinskij, Holst, Ravel och Villa-Lobos. (En del av de plattorna är jävligt bra, kan jag tala om.) 2007 bjöd Bachfest in Die Form istället för Laibach (ett drag som jag hoppas upprörde Bachpuristerna), ett arrangemang som även det släppts på skiva.
I samband med återföreningen har Mute, föga förvånande, släppt ännu fler remixar av Yazoo. Som vanligt när det gäller nymixar av klassiskt material är det ömsom vin, ömsom vatten.
Mute 12YAZ7 (12")
Nobody's Diary (Andy Bell & JC Remix)
Nobody's Diary (Original Remaster)
Nobody's Diary (Koishii & Hush Remix)
Mute iYAZ7 (nerladdning)
Nobody's Diary (Original Remaster) (4:34)
Nobody's Diary (Andy Bell & JC Remix) (8:18)
Nobody's Diary (Koishii & Hush Remix) (7:57)
Nobody's Diary (GRN's 12" Remix) (6:06)
Nobody's Diary (Soil In The Synth Remix) [endast via Mute Bank]
Nobody's Diary inleds med det nymastrade originalet. Alla som kan sin Yazoo vet väl exakt hur den låter; jag är inte i stånd att avgöra om ljudet har förbättrats, men det är ändå en underbar låt. Sedan följer Andy Bells och JC:s remix, som är en dansant och synthig uppdatering av originalet och låter mer Erasure än Yazoo. Inte alls illa; jag föredrar i regel de remixar som behåller låten. Tyvärr blir den lite lång, och jag hinner tröttna de sista två minuterna. Koishiis och Hushs remix är inte lika rolig: den ligger för långt åt eurodancehållet för min enkla smak, och när kompet går i en annan tonart än sången känns det lite fel. GRN:s 12"-remix, slutligen, är mycket lik men inte identisk med den gamla 12"-mixen från 1983, som är en av mina favorittolvor någonsin.
På det stora hela inte alls illa, måste jag erkänna, och väl värt pengarna.
Winter Kills (Electronic Periodic's Sub/ Piano Mix) (5:16)
Bad Connection (Subway Collective Broadband Remix) (5:03)
State Farm (Madhouse Mix) (5:32)
Reconnected EP är en inte fullt lika rolig historia. "Situation" har blivit ett nästan helt själlöst dansspår ("The Aggressive Attitude Mix" från 1990 var åtskilligt mycket bättre), "Goodbye 70's" är helt OK men inget särskilt, "Ode to Boy" blir ihjälslagen av dansrytmen (som bitvis går i otakt med sången; det låter förjävligt i mina öron!) och tappar det melankoliska elementet. Andra halvan av EP:n lyfter: "Winter Kills" har en mindre påträngande rytm och behåller mycket av den sorgsna kylan från originalet; den är riktigt njutbar. "Bad Connection" börjar exakt som originalet innan de nya bas- och trumrytmerna kommer in, och det mesta av låtens karaktär har också bevarats. "State Farm", slutligen, är en gammal mix från 1990; tyvärr är det den bästa av mixarna. (För 18 år sedan lät den kanske ny och fräsch; nu känns den mycket dammigare än originalet.)
Tyvärr mycket mindre intressant än Nobody's Diary, men det finns ljuspunkter.
...vilket en uppmärksam läsare noterar är hälften remixutgåvor. Jag är lika förtjust i Yazoo som någon annan, tror jag, men det ständiga mixandet blir bara för mycket ibland...
Det händer då och då att jag reser utomlands för konserter, om det är något jag verkligen vill se. Yazoos återföreningsspelning 25 år efter att de splittrades är en av de sakerna.
Det var värt resan. Från öppningen med "Nobody's Diary" sitter allt direkt. Någon nyutveckling är det väl inte tal om; alla låtar framförs i originaltrogna versioner, möjligen med lite mer tryck i bas och trummor och med ett par röststämmor borta eftersom Alison bara kan sjunga en stämma åt gången. (Vince hoppar in på vocoder i några låtar.)
Det ser också mycket bra ut. Vince står planterad bakom sina synthar (mest använder han en bärbar Mac, oklart vilken, och en MIDI-klaviatur, men för vocoderändamål även en MicroKORG), Alison rör sig mer och dansar lite, bakom dem hänger två stora LED-videoskärmar som visar olika filmklipp och bildspel och över scenen finns åtta LED-ramper som lyser i skiftande färger och mönster. (Den inte längre så nya tekniken har onekligen gett helt nya möjligheter till sceneffekter.)
De verkar vara på gott humör: Alison pratar med publiken mellan låtarna, erkänner att hon är lite full, ber om ursäkt när hon glömmer bort texten ("I fucking hate it when that happens!"). Det händer två gånger: i "Goodbye 70s" och "State Farm" ("I always thought this song was a bit rubbish, that's why we put it on a B-side") ropar hon "Stop!" och ber Vince ta om låten från början. (Nåja, hon har ju inte sjungit låtarna på 25 år, så lite kan man ju ursäkta.)
De låtar som utelämnas är "The Other Side Of Love" (vilket jag är tacksam för; den gav alltid intryck av att vara snabbt hoptotad för att ha något att släppa som singel), "Softly Over", "Walk Away From Love" (som kräver fler på sång), "Happy People" (eftersom Vince vägrar sjunga) och "And On" (förutom obskyra nummer som "Chinese Detectives" och "Get Set"); annars spelar de hela sin repertoar. Inklusive "I Before E Except After C", som har fått en del extra rytm och i sin helhet framförs av en bandspelare mitt på scenen...
LÅTLISTNING: Nobody's Diary Bad Connection Mr Blue Good Times Tuesday Ode To Boy Goodbye Seventies Too Pieces In My Room I Before E Except After C Anyone State Farm Sweet Thing Winter Kills Midnight Unmarked Bring Your Love Down (Didn't I) Situation Don't Go EXTRANUMMER: Only You
PS. Efter konserten sprang Jan och jag på Daniel Miller, som sprang runt med systemkamera. Jag passade på att tacka honom för hans gärning...
TILLÄGG: Andra recensioner:
Berlingske Tidende (brutalsågning av en recensent som inte verkar ha varit där)
Dagens Nyheter, 28 maj, kulturdelen s. 8 (tyvärr inte på Internet): en uppskattande recension av Fredrik Strage. (Strage skriver: "Ett par fans får syn på [Daniel Miller] och ber honom signera ett exemplar av Depeche Modes debutalbum Speak and Spell." Detta par fans är inga mindre än Jan och jag; se ovan.)
För snart en månad sedan tillbringade jag och min far fyra dagar i Berlin. Jag borde egentligen skriva en mer utförlig rapport på min LJ; här ska jag nöja mig med ett par musikrelaterade sevärdheter.
Hauptstraße 155, där David Bowie hade en lägenhet under några år i slutet av 1970-talet.
Goltzstraße 37, där Blixa Bargeld drev second hand-butiken Eisengrau under tidigt 80-tal; en av centralpunkterna för Die Geniale Dilletanten-rörelsen.
Oskar Salas Mixtur-Trautonium, ett av de klassiska tidiga elektroniska instrumenten, på Musikinstrumenten-Museum.
EMS VCS3, även den på Musikinstrumenten-Museum. Visst är den söt?
Nackdelen med att åka till Berlin tidigt på morgonen efter är att man inte hinner skriva konsertrecensioner från kvällen före. Det är snart en månad sedan konserten, och en del detaljer börjar bli lite suddiga – liksom en del av fotona blev, dessvärre. Därför blir den här lite kortfattad.
Man kan inte på något sätt beskylla Neubauten för att vara en nostalgitripp. De utelämnar inte bara alla 80-talslåtar på den här turnén; de spelar uteslutande låtar från 2000 och framåt. Och de spelar länge; extranumren känns nästan lika långa som själva konserten. Till slut börjar jag nästan krokna: Berns är kanske inte helt anpassat för rockkonserter.
För ett av de sista extranumren (som är många!) tar Blixa fram påsen med kortsystemet "Dave", som består av små kort med element hämtade från Neubautens historia: "Först högt, sedan tyst", "Alex börjar", "Elektronik", "Främmande språk", för att nämna några. Varje medlem drar tre eller fyra kort och sedan improviserar bandet en låt av något slag utifrån dem. (Hacke kommenterar skeendet med "We're really trying not to turn this into a comedy". Ni lyckas inget vidare, Alex...)
De har förändrats till något helt annat sedan den första Sverigespelningen (som Schlager kommenterade med "VARNING! Gå ej inom musikernas arbetsområde!"), men Einstürzende Neubauten v 3.0 (som Blixa beskrev dem – 1.0 var den allra tidigaste versionen, 2.0 var den klassiska sättningen med Bargeld, Hacke, Unruh, Chung och Einhet) är fortfarande i sina bästa stunder ett alldeles lysande experimentellt rockband och kan skapa stor skönhet.
Låtlistan, så gott mina anteckningar går att läsa och i den mån jag alls kunde identifiera låtarna: Die Wellen Nagorny-Karabach Dead Friends (Around The Corner) Halber Mensch (ca 20 sek) Let's Do It A Dada Weilweilweil Insomnia? Unvollständigkeit Tagelang weiss Susej Von Wegen Die Befindlichkeit des Landes Sabrina ? (Rampe?) Ich warte EXTRANUMMER: Ein leichtes leises Säuseln Heaven Is Of Honey Ich hatte ein Wort Alles EXTRANUMMER 2: Improvisation ("Dave") Youme & Meyou
Som ett led i att jag lagt till en oherrans massa spelningar på Last.fm har jag grävt bland mina gamla affischer på jakt efter konsertdatum. Jag har lyckats hitta affischen från Die Krupps med förbandet Ticket To Wonderland live på Smedjan i Köping 7 mars 1994, som Ralf Dörper i ett anfall av skämtlynne autograferade som "Ralf Hütter" och som jag nog ska ta en bild av vilken dag som helst. Dock har jag ännu inte hittat affischen från M.A. Numminen (med Pedro Hietanen) live på Katalin, så jag kan dessvärre inte placera spelningen med större precision än mars eller början av april 1995. (Däremot har jag hittat fotona jag tog och ska skanna in dem Någon Annan Gång.)
Det finns dock en del affischer som jag inte vet om jag ska ha kvar eller om jag borde göra mig av med dem, enkannerligen reklamaffischen för EnyasThe Memory of Trees, som jag tiggde till mig från Musikörat när kampanjen för skivan var över. (Jag köpte skivan också, för på den tiden gillade jag Enya. Och jag tycker fortfarande att de tre första skivorna bitvis är genuint bra.) Det är ingen liten affisch: jag tror den är 70 × 100 cm, och med bara minimala hål efter knappnålar där jag satte upp den på väggen i mitt studentrum.Hoprullad i mitt förråd är den till ingen jordens glädje (även om den inte tar särskilt mycket plats heller), så jag borde kanske försöka avyttra den på Tradera till någon som faktiskt vill ha den. Eventuellt finns det fler affischer som kan få gå också. Behovet av närmare efterforskningar är uppenbart.
Som en paus från jobbet de senaste två kvällarna har jag gått igenom mitt iPhoto-bibliotek och laddat upp närmare 500 bilder till Flickr. Ganska många rör science fiction-fandom, familj, resor eller något annat som ligger utanför den här bloggens kärnområde, men det blev ändå jäkligt många med musikmotiv. Här är samlingen med musik- och festivalbilder.
Nästa steg blir att börja gräva i mina kartonger pappersbilder och skanna in dem. Det är ett långsiktigt projekt och kan antagligen ta ett par år, för även om jag inte har sådana oerhörda mängder som vännen Jan har jag ändå hyfsat mycket.
Förra gången jag såg Jean-Michel Jarre live var i september 2002, en kall, regnig och fruktansvärt lerig tillställning, på gränsen till det surrealistiska, i en vindkraftverkspark på jylländska landsbygden. Senast jag var på Cirkus (8 februari 2004, närmare bestämt) var inte heller någon meteorologisk höjdpunkt: när jag kom ut från Kraftwerk var det full snöstorm och bitande kallt. Den här turnén är inte i lika hög grad prisgiven åt vädrets makter. Tack och lov för inomhuskonserter! Strax efter 19.30 tonas "Waiting for Cousteau", som har gått i högtalarna sedan insläppets början, ner och ridån går upp. Där bakom, badande i blått ljus, står ett flertal bankar gamla synthar, och längst till vänster faller en spotlight på en vit äggfåtölj med ryggen vänd mot publiken. "Good evening, Stockholm!" säger Jarre, som sitter i fåtöljen, vänder sig om och går fram till scenkanten medan en roadie skaffar undan fåtöljen. Han fortsätter med att berätta hur mycket han tycker om att spela i Sverige där alla verkar så miljömedvetna, innan han går över till att berätta om instrumenten; bl.a. hinner han demonstrera sin theremin innan de andra tre musikerna (Dominique Perrier, Claude Samard och Francis Rimbert) kommer ut och tar plats. Nu vidtar en lång improvisation som mest är till för att stämma syntharna. Efter några minuter glider den över i de bekanta tonerna från en Eminent som inleder "Oxygene I", och där kommer det första gillande vrålet från publiken.
Från första början står det klart att musiken inte ligger på band. Några ljud skiljer sig märkbart från skivan och ibland drar de (främst Jean-Michel) iväg i improvisationer. Det är tajt och välspelat, men då och då halkar någon med fingret eller kommer i otakt. Jarre verkar glad och avspänd och ådagalägger en påtaglig spelglädje, till skillnad från på Aero där han mest verkade arg och besviken; när han pratar med publiken flyter orden snabbt och till synes spontant. (På Aero lät han bara uttråkad och halvt frånvarande, kanske beroende på att han läste allt mellansnack innantill från en teleprompter. Vädret kan också ha haft något med saken att göra den gången.)
Scenshowen är minimal och består mest av färgade ljus. I början av "Oxygene IV" firas en stor vinklad spegel ner från taket, så vi kan se hur alla synthar ser ut uppifrån; en rätt imponerande anblick, måste det erkännas.
Jarre står inte stilla många sekunder åt gången. Han kastar sig mellan olika synthar och går ibland ut på scenen för olika solon. Från vänster: theremin ("Oxygene III"), Doepfer R2M-kontroller som verkar vara kopplad till en Yamaha CS-80 ("Variation I"), samt Moog Liberation ("Oxygene V").
Bandet tackar för de stående ovationerna och går ut.På det stora hela en mycket bra konsert med en entusiastisk Jarre i toppform som gör det han kan bäst, utan de ofta bedrövliga flörtarna med dansmusik.
Låtar: Prelude Oxygene I Oxygene II Oxygene III Variation I Oxygene IV Variation II Oxygene V Variation III Oxygene VI Oxygene XII Extranummer: Oxygene XIII
PS. Jag blev också intervjuad av ett par killar med videokamera och backstagepass som påstod att de kom från fransk TV. Så nu kanske man blir TV-stjärna i Frankrike...
Jag nåddes nyss av meddelandet att Klaus Dinger, halvdan sångare och enastående multiinstrumentalist (och av allt att döma även ihärdig rättshaverist), dog oväntat av en hjärtåkomma på skärtorsdagen (från början sades det långfredagen). Mycket, mycket tråkigt; även om han verkade ha en skruv lös och även om hans grafiska design mest påminde om Renate Bauer tyckte jag mycket om hans musik, från hans tidiga arbete med Kraftwerk (i synnerhet under den perioden Ralf Hütter själv hade dragit sig ur) via NEU! och La Düsseldorf till de senare skivorna på Captain Trip med La! Neu? och andra konstellationer.
För egen del tror jag det här är ett bra test. Om hon stannar kvar i min säng när mitt iTunesbibliotek växlar från Barry White till Throbbing Gristle, Jussi Björling eller Bamsesången är det bara att fria; om hon försvinner ut i natten med ett skräckslaget skrik var det inget att satsa på. (Vilket naturligtvis förutsätter att situationen någon gång uppstår. Och när jag ändå håller på att önska mig vill jag ha fred på jorden. Och kanske en ponny.)
Ikväll (fast det hinner säkert bli en ny dag innan jag skrivit klart) är det 10 år sedan Gary Numan spelade på Klubben på Fryshuset. Naturligtvis var jag där; vad fan trodde ni?
Efter förbandet Robot (om någon minns dem: ett småputtrigt indiepopband med lite synthslingor av den typen som var på modet i slutet av 90-talet) gick Numan på.
Någonstans i mina gömmor har jag låtlistningen – möjligen Garys egen; den satt fasttejpad på en av monitorhögtalarna – men eftersom jag inte ens vet i vilken av ett dussin kartonger den ligger orkar jag inte gräva fram den nu. Föga förvånande byggde setet i första hand på Exile, men han spelade naturligtvis också många av klassikerna ("Cars", "Are 'Friends' Electric?", "Down in the Park") och ett par överraskningar som "Noise Noise" och "Voix", vill jag minnas.
Nåja. Det var en minnesvärd tillställning, och jag tycker mig också minnas att den direktsändes på webben. (Man Känner Sig Gammal™ när man minns webbsändningar för tio år sedan.)
Idag fyller Gary Anthony James Webb, mer känd under artistnamnet Gary Numan, 50 år. Ett fyrfaldigt leve!
Jag har sett Numan alla gånger han spelat i Sverige: Fryshuset 1998 och Arvikafestivalen 2001, och vid det sistnämnda tillfället hade jag t.o.m. möjlighet att växla några ord med honom och få ett par autografer. (Vi pratade snabbt om möjligheten att göra en telefon- eller e-postintervju för Prospective, men de planerna rann dessvärre ut i sanden samtidigt som resten av tidningen.) Efter det har det tyvärr inte blivit fler tillfällen, även om jag har varit frestad att flyga till England eller Skottland och se någon av turnéerna. Naturligtvis är inte allt han gjort bra, men vilken artist har en hundraprocentigt gedigen katalog egentligen?
Det blir trots allt en del konserter under april och maj. Jag nämnde Jean-Michel Jarre, och nu har jag också biljetter till Einstürzende Neubauten (Berns, 27 april) och Yazoo (Falconer Salen, Köpenhamn, 26 maj; tågresa och hotellrum bokade). Jag överväger också Nouvelle Vague (Nalen, 11 april). Emotse rapporter!
I kväll är det exakt tio år sedan Det Svarta Staketet anordnade synthfestivalen More Than A Party på Fredmans i Uppsala, med banden EnCounter, Project-X, Children Within, Cat Rapes Dog och KieTheVez. Det är när man firar tio- och femtonårsjubileer (t.ex. Die Krupps på Fryshuset 1993) som man upptäcker att man trots allt varit med ett tag.
När jag läser om min gamla konsertrapport märker jag att jag har blivit bättre som skribent (åtta års professionellt översättnings- och språkgranskningsarbete sätter sina spår), även om jag inte var dålig då heller. Nu när jag inte längre är officiellt språkrör för någonting kan jag till slut erkänna att jag egentligen bara tyckte EnCounter var bra. Cat Rapes Dog var otajta och förvirrade och sjöng falskt, så till den grad att de själva tyckte det var pinsamt och bad oss om ursäkt efteråt. (De var mycket bättre när jag såg dem i Göteborg sex veckor senare.) Project-X var redan då derivativa och fåniga och Children Within och KieTheVez var svensk standardsynthpop enligt formulär 1A, gott men mördande tråkigt hantverk. Detta till trots var det en väldigt trevlig kväll, och något jag minns med viss värme.
Förra gången jag såg Jean-Michel Jarre live var i september 2002, en blöt, kall och lerig tillställning i en vindkraftverkspark på jylländska landsbygden. En utomhusspelning i Danmark i början av september kräver att man planerar för risken att det faktiskt kan regna, något som arrangörerna glatt hade ignorerat, med påföljd att det efter det första skyfallet – innan konserten ens börjat! – fanns en mindre insjö, 30 meter bred, 10 meter lång och en halvmeter djup, mitt framför scenen. Det riktiga kaoset började dock först efter konserten när alla skulle ta sig därifrån. Alla åkrar runtomkring som använts som parkeringsplatser hade nämligen också förvandlats till gyttja. Vi hade tur och lyckades få loss bilen efter en dryg timme; andra hade mindre tur och blev lossdragna av bärgningsbilar först på eftermiddagen. Men konserten var trots detta spektakulär, och jag ångrar ingenting, även om jag fick slänga ett par riktigt bra skor efteråt eftersom det aldrig gick att få dem rena igen.
Nu har Jarre, som bekant, följt Mike Oldfields tvivelaktiga exempel och gjort en nyinspelning av sitt debutalbum. Jag har svårt att förstå vad det ska tjäna till. Nu har jag inte hört nyinspelningen av Oxygene, men Tubular Bells 2003 var en sorglig historia: en nyinspelning not för not av originalet, men med det mesta som gjorde det levande noggrant bortstädat. Vittnesrapporter ger vid handen att den nya versionen av Oxygene är av samma art. Jag är inte säker på om nyinspelningarna verkligen tillkommit med tanke på ljudkvaliteten1 – varken Tubular Bells eller Oxygene lät ju som om de var inspelade på köksradion – eller om det bara är frågan om att de gamla inspelningarna ger royalties åt skivbolag som artisterna inte längre vill arbeta med.
I fallet Jarre måste jag dock säga att vad som helst är bättre än det rätt hemska albumet Téo & Téa som kom för ungefär ett år sen, i synnerhet när det följs av en hel Europaturné med konserter i relativt små lokaler – en kontrast mot de två gånger jag sett honom tidigare (Globen 1997 respektive Gamle Vrå Enge 2002), för att inte tala om megakonserterna under 80- och 90-talen. Den här gången blir det inga fyrverkerier, inga jätteprojektioner, ingen laserharpa, utan hela Oxygene framförd på originalinstrumenten. Naturligtvis innebär det berg av gamla synthar: vill han använda två ljud från en Minimoog har han två förinställda Minimoogar. Ryktet talar om inalles 50 synthar på scenen, något som antagligen både är svindyrt och krångligt att turnera med, men det är ju kul att han gör det.
4 april spelar han på Cirkus i Stockholm. Biljetterna släpptes 9.00 i morse och sålde slut inom en halvtimme. Jag lyckades hugga en plats på parkett.
1Jag har pratat med folk som föredrar Tubular Bells II från 1992 framför Tubular Bells eftersom "den gamla har så dåligt ljud", som om allt annat vore oviktigt. Det är den sortens människor som i fullt utblommat tillstånd har en stereo för sexsiffrigt antal kronor, men tyvärr bara tre skivor som kan göra den rättvisa: en skiva med fågelläten, en upptagning av en tibetansk kör och en inspelning av en frijazzimprovisation från 1972. Jag har slutat ta dem på allvar.
Egentligen är jag inte förvånad, men det var ändå lite intressant att få veta att Nivek Ogre är Star Wars-fan. (Foto: taget av mig själv på Manchester Academy i somras.)
DN rapporterar att Basshunter nu toppar Englandslistan med "Now You're Gone", en engelsk version av "Boten Anna". Själv har jag svårt att se Basshunters storhet, men smaken är ju olika; sedan jag slutade lyssna på popradio för sju-åtta år sedan slipper jag de flesta landsplågorna, så jag kan inte heller säga att han stör mig. Hur det nu var fick jag ändå höra "Boten Anna", och den svenska originaltexten fick mig att reagera lite. Först störde jag mig på "banna", som i mina öron fortfarande betyder "läxa upp" och inte "bannlysa" eller "portförbjuda", men det är ju så kidsen säger nuförtiden. Det är antagligen bara jag som är en gammal stöt, dessutom med IT-översättning som yrke, som ens försöker drömma om en genomtänkt svensk terminologi. (För övrigt skyr jag IRC som pesten, men det är en annan historia.)
Nå, anglicismer är man ju van vid. Då var själva berättelsen mycket mer betänklig. Min enda slutsats av historien är att berättaren antingen är lite dum (något jag inte håller för helt osannolikt) eller att Anna själv uttrycker sig så fyrkantigt i skriven kommunikation att hon helt enkelt inte klarar Turingtestet.
Jag lovade i ett tidigare inlägg att berätta lite om mina erfarenheter av Die Krupps, så vi kan ju börja från början. Jag minns inte längre exakt hur det gick till när jag började lyssna på dem; Jan spelade någon låt från Metall Maschinen Musik – 91-81 Past Forward när jag hälsade på honom första gången (19-21 oktober 1991, när Kraftwerk spelade på Solnahallen), men jag fastnade inte omedelbart. Det var först någon gång under sommaren 1992 jag började bli intresserad av dem, antagligen när MTV visade videon till "Metal Machine Music"; framåt vintern hade jag spelat av Metall Maschinen Musik och I av Björn F. och var så pass inne på dem att jag gick och såg dem på Fryshuset (gamla Fryshuset, alltså) 5 februari 1993.
Det var en minnesvärd tillställning, kan man säga. Björn och jag hängde på Jan bäst vi kunde; han presenterade oss bl.a. för en kollega från New Life, en ung man vid namn Fredrik Strage, som på den tiden var helt okänd för befolkningen i gemen och var där för att intervjua förbandet Pouppée Fabrikk. Till slut såg någon i personalen att Björn och jag, i avsaknad av presskort, inte hörde dit och tyckte att vi skulle gå ut och ställa oss i kön som alla andra, så vi tog hissen ner tillsammans med några andra som skulle ut. Tyvärr klev vi av på fel våning, tillsammans med en kille som halvt om halvt jobbade där: det visade sig inte vara entréplanet, utan någon sorts omklädningsrum. Dörren ut i trapphuset var låst och man måste ha nyckel för att tillkalla hissen (vilket den tredje killen i det spontant uppkomna sällskapet inte hade), men dörren ut till brandtrappan visade sig gå att öppna inifrån så att han kunde springa ner till markplanet, ta hissen upp och släppa ut oss. Men när hissen kom var den på väg ner till bottenvåningen igen, där det stod en trave instrument och lådor av olika slag, samt ett tjockt halvmeterlångt stålrör med ca 15 cm diameter – och ett gäng musiker. Björn och jag blev hastigt och lustigt shanghajade som extraroadies åt Die Krupps och fick hjälpa dem lasta in sakerna i hissen, lasta ur dem igen på rätt våning och bära dem till scenen... där samma kille som kört ut oss förra gången körde ut mig igen, med ett något mer enträget tonfall den här gången. Björn var vid det laget upptagen med att hjälpa Rüdiger Esch hänga upp flaggan med zeppelinaren bakom scenen, och stannade sedan kvar och drack Jägermeister med Pouppée Fabrikk. Jag kom sedermera in den naturliga vägen (genom biljettkön) och fick se hela härligheten. Pouppée Fabrikk var fulla och glada och skrek åt publiken att röja och stagediva av bara fan, men bara en eller två nappade på den sistnämnda uppmaningen. En av dem, en telefon- och brevbekanting till mig, missade i sitt beskänkta tillstånd att det inte stod någon där han tänkte landa. Han fördes med ilfart till jourhavande tandläkare med två utslagna tänder och både han och hans kompisar missade därför Die Krupps, fick jag veta senare. (Jag såg inte Pouppée igen förrän Arvikafestivalen 2001. De lät exakt likadant då, och Henrik Björks mellansnack var... på den förväntade intellektuella nivån. "Håll käften för fan! Skrik 'KUK' allihopa!" Men tillbaka till 1993...) Krupps var i alla fall i högform den kvällen – jag har fortfarande en publikinspelning av hela konserten och kan verifiera detta, även om mitt entusiastiska tjoande hörs pinsamt bra. Den här turnén låg i brytningstiden mellan stilarna: när de spelade i Sverige ett år tidigare (en turné jag missade) var de fortfarande ett helt elektroniskt band (frånsett Rüdiger Eschs bas), men den här gången var gitarren mycket framträdande och skulle bli ännu mer så i framtiden. Spelningen var i alla fall het och svettig och mycket intensiv, och efteråt visade sig bandet bestå av trevliga och lättpratade människor – även om Jürgen Engler såg lätt generad ut när Jan bad att få sitt exemplar av Deutschland Terzett/O.R.A.V.s (Liedermachos) autograferat; han mumlade något om "ungdomssynder".
Efter den spelningen kunde Krupps inte göra något fel i mina ögon. Jag köpte med tiden allt med dem som jag kunde hitta: den begränsade utgåvan av II: The Final Option med en extra-CD med alla låtar i demoversioner, boxen med de tre första albumen, The Final Remixes, den amerikanska utgåvan av A Tribute to Metallica och naturligtvis alla singlar. Jag åkte t.o.m. till Köping en kväll i mars 1994, tillsammans med Björn och Esa, för att se dem igen. (Vi kom hem till Gävle halv tre på morgonen, jag med en affisch autograferad av hela bandet – däribland en "Ralf Hütter", som Dörper i skämtsamt och kanske inte spiknyktert lynne fått för sig att kalla sig – och två t-shirts.) Faktum är att det var Jürgen som kom fram till mig på Västerlånggatan samma dag som de skulle spela i Stockholm någon gång i november 1995; han kom ihåg mig från de båda tidigare gångerna vi träffats och frågade om jag tänkte komma på spelningen. Så naturligtvis fortsatte jag köpa allt med dem.
Men t.o.m. för mig fanns det till slut gränser. De två sista singlarna från Paradise Now brydde jag mig inte om, bl.a. eftersom jag aldrig hittade dem annat än som svindyra importer, och av någon anledning spelade de inte i Sverige igen. Runt 1997-98 började jag sälja av singlarna ("Bloodsuckers"-mixarna fick som sagt gå först, och jag har aldrig saknat dem) och Paradise Now och behöll bara de tidigare, mer elektroniska utgåvorna. Som jag sade i förra inlägget sörjde jag inte när det till slut rapporterades att de hade splittrats, och det jag hörde av Jürgens nya band DKay.com föll mig aldrig på läppen.
2005 hörde jag så att Jürgen hade återförenat Die Krupps (för andra gången; de låg ju nere 1986-89) och gjort ännu en ny version av "Machineries of Joy". När jag hörde den blev jag smått besviken, bl.a. på Douglas McCarthys tyska uttal som växlar mellan bedrövligt och komiskt, och skippade Tinitusfestivalen helt det året. Under 2006 och 2007 hörde jag lite om festivalspelningar här och där, och i höstas kom så nyheten att de tänkte ge ut en samling, som jag köpte i helgen och recenserade tidigare idag. Vad som händer nu får framtiden utvisa; det kan bli bra men också lika gärna "kompetent men tråkigt".
