Jean-Michel Jarre: Cirkus, 4 april 2008

Förra gången jag såg Jean-Michel Jarre live var i september 2002, en kall, regnig och fruktansvärt lerig tillställning, på gränsen till det surrealistiska, i en vindkraftverkspark på jylländska landsbygden. Senast jag var på Cirkus (8 februari 2004, närmare bestämt) var inte heller någon meteorologisk höjdpunkt: när jag kom ut från Kraftwerk var det full snöstorm och bitande kallt. Den här turnén är inte i lika hög grad prisgiven åt vädrets makter. Tack och lov för inomhuskonserter!
Strax efter 19.30 tonas "Waiting for Cousteau", som har gått i högtalarna sedan insläppets början, ner och ridån går upp. Där bakom, badande i blått ljus, står ett flertal bankar gamla synthar, och längst till vänster faller en spotlight på en vit äggfåtölj med ryggen vänd mot publiken. "Good evening, Stockholm!" säger Jarre, som sitter i fåtöljen, vänder sig om och går fram till scenkanten medan en roadie skaffar undan fåtöljen. Han fortsätter med att berätta hur mycket han tycker om att spela i Sverige där alla verkar så miljömedvetna, innan han går över till att berätta om instrumenten; bl.a. hinner han demonstrera sin theremin innan de andra tre musikerna (Dominique Perrier, Claude Samard och Francis Rimbert) kommer ut och tar plats. Nu vidtar en lång improvisation som mest är till för att stämma syntharna. Efter några minuter glider den över i de bekanta tonerna från en Eminent som inleder "Oxygene I", och där kommer det första gillande vrålet från publiken.

Från första början står det klart att musiken inte ligger på band. Några ljud skiljer sig märkbart från skivan och ibland drar de (främst Jean-Michel) iväg i improvisationer. Det är tajt och välspelat, men då och då halkar någon med fingret eller kommer i otakt. Jarre verkar glad och avspänd och ådagalägger en påtaglig spelglädje, till skillnad från på Aero där han mest verkade arg och besviken; när han pratar med publiken flyter orden snabbt och till synes spontant. (På Aero lät han bara uttråkad och halvt frånvarande, kanske beroende på att han läste allt mellansnack innantill från en teleprompter. Vädret kan också ha haft något med saken att göra den gången.)

Scenshowen är minimal och består mest av färgade ljus. I början av "Oxygene IV" firas en stor vinklad spegel ner från taket, så vi kan se hur alla synthar ser ut uppifrån; en rätt imponerande anblick, måste det erkännas.

  Jarre står inte stilla många sekunder åt gången. Han kastar sig mellan olika synthar och går ibland ut på scenen för olika solon. Från vänster: theremin ("Oxygene III"), Doepfer R2M-kontroller som verkar vara kopplad till en Yamaha CS-80 ("Variation I"), samt Moog Liberation ("Oxygene V").

Bandet tackar för de stående ovationerna och går ut. På det stora hela en mycket bra konsert med en entusiastisk Jarre i toppform som gör det han kan bäst, utan de ofta bedrövliga flörtarna med dansmusik.

Låtar:
Prelude
Oxygene I
Oxygene II
Oxygene III
Variation I
Oxygene IV
Variation II
Oxygene V
Variation III
Oxygene VI
Oxygene XII
Extranummer:
Oxygene XIII

PS. Jag blev också intervjuad av ett par killar med videokamera och backstagepass som påstod att de kom från fransk TV. Så nu kanske man blir TV-stjärna i Frankrike...