I dag är det tio år sedan den fantastiska Delia Derbyshire dog. För den breda massan är hon väl mest känd som kvinnan som arrangerade och framförde originalversionen av Ron Grainers tema till Doctor Who, i den mån hon alls är känd, men hon förtjänar större erkännande än så.Delia Ann Derbyshire föddes i Coventry 5 maj 1937 i vad hon beskrev som "katolsk övre arbetarklass". Hon berättade i en intervju att det var den bakgrunden och tiden som väckte hennes intresse för abstrakta ljud: sirenerna under flyganfallen, den katolska mässan med sång på ett för henne fullkomligt obegripligt språk, klappret av träskor mot gatsten när arbetarna gick till fabriken tidigt om morgonen. Redan som liten lärde hon sig spela piano och fiol (hon hade föredragit cello, men skolorkestern hade redan för många cellister), och sedermera tog hon examen i matematik och musik i Cambridge.
Efter att först ha sökt jobb hos Decca, som avslog hennes ansökan eftersom de hade som policy att inte anställa kvinnor i studion, och sedan ha arbetat ett tag för FN i Genève och för ett musikförlag i London hamnade hon 1960 på BBC som studiochef. 1962 besökte hon BBC Radiophonic Workshop, och blev snart erbjuden en tjänst där när chefen Desmond Briscoe insåg att hon hade både idéer och talang för den sortens ljud de skapade där.
Det fanns en allmän policy om att ingen fick jobba på Radiophonic Workshop mer än tre månader i taget, eftersom man annars kunde bli galen. Delia blev kvar i över tio år – "det är ett vackert sätt att vara galen", som hon uttryckte det många år senare.
1963 hade BBC börjat planera en ny science fiction-serie för barn och ungdom, och Delia fick i uppdrag att göra ett elektroniskt arrangemang av Ron Grainers signaturmelodi. Till sin hjälp hade hon Grainers partitur med handskrivna anteckningar i marginalen ("bubblor", "moln", "vind"), ett antal oscillatorer och bandspelare, rakblad, tejp... och sin fantasi.
Elektronisk musik var en mycket mer komplicerad affär på den tiden: Bob Moog började sälja den första kommersiellt tillgängliga synthesizern året efter, och innan dess var de enda synthar som fanns specialbyggda monster som tog upp hela rum på universitetsinstitutioner. BBC Radiophonic Workshop hade alltid en snäv budget, som definitivt inte hade utrymme för sådana extravaganser; workshopparna fick nöja sig med den utrustning de kunde skrapa ihop från andra delar av BBC och sin egen ansenliga uppfinningsrikedom. Delia skred nu till verket, och under tre veckors hårt arbete satte hon ihop inspelningar av ett enda knäpp på en sträng, vitt brus och en samling oscillatorer – ton för ton, spår för spår. Hon varierade hastigheten på bandet för att få fram olika tonhöjder, manipulerade oscillatorer live under inspelningen, skar de färdiga banden i småbitar med rakblad, tejpade ihop dem i rätt ordning... en oerhört arbetskrävande process, som bara var möjlig eftersom hon kombinerade sin kreativa ådra med ett mycket analytiskt och strukturerat sinnelag. Eftersom det inte fanns några flerkanalsbandare måste hon i slutfasen mixa ner arbetet på ett band genom att spela upp de färdiga delarna synkroniserat på olika bandspelare och spela in resultatet på en annan bandare, och om så behövdes upprepa proceduren. Till slut hade hon ett färdigt band som hon kunde spela upp för Ron Grainer, som förstummad lyssnade på de utomjordiska ljuden. "Är det verkligen jag som skrivit det där?" frågade han till slut. "Det mesta", svarade Delia.
Grainer hade väntat sig något mer konventionellt, kanske bara en bakgrund som skulle kompletteras med BBC-orkesterns stråkar, men i stället fick han något som lät som om det kom från en annan värld, fullt med konstiga och kusliga väsanden och visslanden – en sorts melodisk och vacker musique concrète. Han var mycket nöjd med resultatet, faktiskt så nöjd ("tickled pink", som Delia sade) att han ville ge henne status som medkompositör och minst hälften av alla royalties. Emellertid gick inte BBC med på det: Radiophonic Workshop-arbetarna skulle vara ett anonymt kollektiv som inte fick skylta med sina namn. Delia grämde sig över det resten av livet – inte över pengarna, även om de hade suttit bra under de magra åren, utan över det bristande erkännandet, som kom först mot slutet av hennes liv.
Allt eftersom åren gick ledsnade Delia allt mer på att göra bakgrundsmusik till trafik- och ekonomiprogram. Producenterna hade ofta noga specificerade idéer om vad de ville ha, och det blev allt svårare att få utlopp för sin kreativa ådra. Hon tog särskilt illa upp när en producent tyckte att hennes musik till ett program om ungdomshälsa var för sensuell: "Ms. Derbyshire, vi ska upplysa om sex, inte sälja det!"
Under andra hälften av 60-talet började hon därför söka sig utanför workshopen: tillsammans med kollegan Brian Hodgson (mannen som skapade TARDIS-ljudet och utformade dalekrösterna) och Peter Zinovieff, som sedermera grundade synthtillverkaren EMS, startade hon organisationen Unit Delta Plus, som till sin natur var dels ett band, dels en lobbyorganisation för elektronisk musik. Tillsammans uppträdde de på olika konst- och musikfestivaler under ett par år, däribland den legendariska The Million Volt Light and Sound Rave, innan de gick skilda vägar efter ett "traumatiskt" uppträdande på Royal College of Art. Under den här tiden arbetade hon också utanför BBC med film- och teatermusik (bl.a. Yoko Onos kortfilm "Wrapping Piece"), och Paul McCartney övervägde ett tag att låta henne arrangera "Yesterday" som en elektronisk popsång innan han bestämde sig för att använda en stråkkvartett.
1968 startade hon sin egen studio, Kaleidophon, tillsammans med Brian Hodgson och amerikanen David Vorhaus. Tillsammans spelade de in albumet An Electric Storm under bandnamnet White Noise, varefter hon och Brian lämnade samarbetet och lät Vorhaus fortsätta projektet på egen hand.
Även när de första syntharna hade börjat bli tillgängliga föredrog Delia att arbeta med bandspelare – synthar var fortfarande för begränsade och begränsande, tyckte hon, för att inte tala om att den tidens analogsynthar var notoriskt instabila, och hon gillade också hantverkskänslan av att klippa och klistra och synkronisera tonband. Här demonstrerar hon tekniken med en kort utdrag ur kompositionen "Pot au Feu" (från ett avsnitt av Tomorrow's World 1965):
Trots detta gjorde hon ett par experiment med de tidiga syntharna workshopen köpte, t.ex. den EMS Synthi 100 som döpts till "Delaware" efter studions adress på Delaware Road i London. (I en intervju i början av 2000 erkände hon att syntharna var mer flexibla än hon trott – "what I thought was a problem with synthesisers was in fact a problem with people using them and that they’re much more flexible than how people use them".) Tillsammans med Brian Hodgson och Paddy Kingsland producerade hon ett nytt arrangemang av Doctor Who-temat, men eftersom ingen var nöjd med det användes det bara i ett avsnitt:
1973 var till slut måttet rågat, och Delia sade upp sig från BBC. Efter att ett kort tag ha samarbetat med Brian igen på hans nya studio Electrophon (Brian hade slutat på BBC året före) flyttade hon från London och lämnade musikbranschen bakom sig. Under de närmaste åren arbetade hon som radiooperatör åt brittiska lantmäteriverket, gallerist och bokhandlare. Hon gifte sig olyckligt och de separerade snart (men skilde sig aldrig); 1980 träffade hon sin partner Clive, som hon levde med till sin död och vars stabiliserande inverkan troligen hjälpte henne överleva så länge som hon gjorde.
Större delen av 80- och 90-talen var Delia svårt alkoholiserad, ett beroende hon grundlade redan i mitten av 60-talet, och tidvis svårt deprimerad, framför allt över övertygelsen att de få som inte hade glömt henne fortfarande försökte beröva henne royalties och erkännande. (Vissa av nyarrangemangen av Doctor Who-temat verkar ha vållat henne smärta – Peter Howells tolkning från 1980 gillade hon, men Dominic Glynns och i synnerhet Keff McCulloughs nytappningar (1986 respektive 1987) tyckte hon riktigt illa om.) Först i slutet av 90-talet, när en ny generation musiker började kontakta henne och uttrycka sin beundran, återfick hon något som helst intresse för samtida musik. Enligt Clive hade hon hela tiden komponerat, närmast maniskt, men endast för byrålådan; nu började hon planera samarbeten med andra, yngre musiker. Äntligen hade hon fått det erkännande hon alltid önskat!
Tyvärr kom det erkännandet i elfte timmen. De sista åren drabbades hon av bröstcancer, vilken hon förvisso överlevde, men under konvalescensen tillstötte njursvikt som komplikation, och hon avled på sjukhuset i Northampton 3 juli 2001. (Decenniers alkoholmissbruk, som Clive gjort sitt bästa för att tygla, förbättrade inte hennes tillstånd.) Det album hon arbetade på blev aldrig färdigställt och av samarbetena med andra blev det bara ett par spår. Fortfarande tio år senare är arbetet med att digitalisera och katalogisera hennes 267 efterlämnade band inte helt slutfört, även om målet nu är i sikte.
Men alla andra som arbetat för BBC Radiophonic Workshop? Förtjänar inte de ett omnämnande?
Naturligtvis gör de det. Vi får inte glömma Daphne Oram, Maddalena Fagandini, Dick Mills, Paddy Kingsland, John Baker, Malcolm Clarke, Peter Howell, Mark Ayres och alla de andra, både de som lever än och de som är döda, men just idag vill jag högtidlighålla minnet av Delia. (Även om det nu är efter midnatt, men jag började skriva den här posten 3 juli, så jag tycker nog det räknas som ett tioårsminne.)
Det passar kanske bra att avsluta med ett citat från Delia, återberättat av Brian Hodgson:
One night many years ago, as we left Zinovieff's studio, she paused on Putney bridge. "What we are doing now is not important for itself," she said, "but one day someone might be interested enough to carry things forwards and create something wonderful on these foundations."Jag tror Delia Derbyshire till slut har fått rätt i den frågan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar