Som ni märkt har jag skrivit ett enda inlägg under 2009. Detta innebär ingalunda att jag släppt musiken; tvärtom har jag köpt minst lika många skivor och gått på lika många konserter i år som 2008. Det som felats mig har varit a) tid och b) lust att blogga om det.
Nu när slutet av decenniet närmar sig, obevekligt som en deadline, borde det vara dags att sammanfatta aktiviteten under 00-talet. Hittar jag tiden tror jag att jag ska göra det – en topplista över de 10 eller kanske t.o.m. 20 bästa skivorna 2000-2009, törhända också listor över de bästa konserterna och roligaste personliga upplevelserna. Vi får se vad som hinns med, helt enkelt.
I år har jag sett följande:
Laibach
The Sisters of Mercy (närmast katastrofalt dåligt)
Klinik
Portion Control
bob hund
Jean-Michel Jarre
Depeche Mode
Twice A Man
Moulin Noir
Dom Dummaste
Någon av de spelningarna kanske kommer med på topplistan. Jag måste tänka och minnas först innan jag kan säga något med säkerhet...
På väg ut efteråt utbrister Jan fascinerat: "Det där var definitivt den mest kryptiska spelning jag varit på sedan Coil på Fylkingen!"Jag är benägen att hålla med. Visst har jag sett mer bisarra och/eller extrema saker än Laibach sedan hösten 2002: jag drar mig till minnes Der Plan, The Residents och Skinny Puppy (två gånger, andra gången med Otto von Schirach och bananaSLOTH, båda två högt på bisarrskalan, som förband). Men alla dessa band, hur briljanta de än var, gjorde ändå ungefär vad jag hade väntat mig: Der Plan och The Residents var lika mycket teaterföreställningar som konserter, med masker och kulisser, och Skinny Puppy är ju nu som alltid teaterblodets skyddshelgon. Laibach gör något helt annat än de brukar.
Jag har sett Laibach sex gånger tidigare, men den här gången avviker kraftigt från alla andra. Milan Fras har stannat hemma, liksom de båda trumslagarflickorna; den här gången är Laibach fem musiker, en på elektroniska trummor och de fyra andra på synthar, som sitter i en halvcirkel och nätt och jämnt rör sig under hela spelningen. De enda jag känner igen är Ivan Novak, som för ovanlighetens skull är på scenen och inte i projektorbåset, och Luka Jamnik, som spelade synth på Volk-turnén. Andra källor hävdar att de från vänster är:
Luka Jamnik: elektronik
Iztok Turk: elektronik
Janez Gabrič: elektroniska trummor
Sašo Vollmayer: elektronik
Ivan Novak: elektronik, röst och skivspelare
Under 75 minuter framför de sin elektroniska tolkning av Bachs Die Kunst der Fuge, mycket trogen studioversionen som utgavs våren 2008 men med vissa liveimprovisationer. Det mesta jag hade att säga om skivan är tillämpligt även här. Ljudet är bättre, videoprojektionerna är abstrakta och stämningsskapande, Novak har några ögonblicks action när han slår på en gammal resegrammofon och scratchar loss med en tysk schlagerskiva. Det är absolut inte rock, men vackert är det. Publiken, en ovanlig blandning av å ena sidan normal synthpublik uppklädd för efterfesten, å andra sidan konstmusikfans, verkar vara medveten om vad de har att vänta sig, för ingen skriker efter "Life Is Life" (tack och lov).
Mycket kan sägas om Laibach, men knappast att de är rädda att prova nya former. Ibland blir det mindre lyckat (t.ex. Kapital, som är den av deras skivor jag tycker sämst om), ibland, som ikväll, alldeles utmärkt.
