Affischer

Som ett led i att jag lagt till en oherrans massa spelningar på Last.fm har jag grävt bland mina gamla affischer på jakt efter konsertdatum. Jag har lyckats hitta affischen från Die Krupps med förbandet Ticket To Wonderland live på Smedjan i Köping 7 mars 1994, som Ralf Dörper i ett anfall av skämtlynne autograferade som "Ralf Hütter" och som jag nog ska ta en bild av vilken dag som helst. Dock har jag ännu inte hittat affischen från M.A. Numminen (med Pedro Hietanen) live på Katalin, så jag kan dessvärre inte placera spelningen med större precision än mars eller början av april 1995. (Däremot har jag hittat fotona jag tog och ska skanna in dem Någon Annan Gång.)

Det finns dock en del affischer som jag inte vet om jag ska ha kvar eller om jag borde göra mig av med dem, enkannerligen reklamaffischen för Enyas The Memory of Trees, som jag tiggde till mig från Musikörat när kampanjen för skivan var över. (Jag köpte skivan också, för på den tiden gillade jag Enya. Och jag tycker fortfarande att de tre första skivorna bitvis är genuint bra.) Det är ingen liten affisch: jag tror den är 70 × 100 cm, och med bara minimala hål efter knappnålar där jag satte upp den på väggen i mitt studentrum. Hoprullad i mitt förråd är den till ingen jordens glädje (även om den inte tar särskilt mycket plats heller), så jag borde kanske försöka avyttra den på Tradera till någon som faktiskt vill ha den. Eventuellt finns det fler affischer som kan få gå också. Behovet av närmare efterforskningar är uppenbart.

Bilder på Flickr

Som en paus från jobbet de senaste två kvällarna har jag gått igenom mitt iPhoto-bibliotek och laddat upp närmare 500 bilder till Flickr. Ganska många rör science fiction-fandom, familj, resor eller något annat som ligger utanför den här bloggens kärnområde, men det blev ändå jäkligt många med musikmotiv. Här är samlingen med musik- och festivalbilder.

Nästa steg blir att börja gräva i mina kartonger pappersbilder och skanna in dem. Det är ett långsiktigt projekt och kan antagligen ta ett par år, för även om jag inte har sådana oerhörda mängder som vännen Jan har jag ändå hyfsat mycket.

Jean-Michel Jarre: Cirkus, 4 april 2008

Förra gången jag såg Jean-Michel Jarre live var i september 2002, en kall, regnig och fruktansvärt lerig tillställning, på gränsen till det surrealistiska, i en vindkraftverkspark på jylländska landsbygden. Senast jag var på Cirkus (8 februari 2004, närmare bestämt) var inte heller någon meteorologisk höjdpunkt: när jag kom ut från Kraftwerk var det full snöstorm och bitande kallt. Den här turnén är inte i lika hög grad prisgiven åt vädrets makter. Tack och lov för inomhuskonserter!
Strax efter 19.30 tonas "Waiting for Cousteau", som har gått i högtalarna sedan insläppets början, ner och ridån går upp. Där bakom, badande i blått ljus, står ett flertal bankar gamla synthar, och längst till vänster faller en spotlight på en vit äggfåtölj med ryggen vänd mot publiken. "Good evening, Stockholm!" säger Jarre, som sitter i fåtöljen, vänder sig om och går fram till scenkanten medan en roadie skaffar undan fåtöljen. Han fortsätter med att berätta hur mycket han tycker om att spela i Sverige där alla verkar så miljömedvetna, innan han går över till att berätta om instrumenten; bl.a. hinner han demonstrera sin theremin innan de andra tre musikerna (Dominique Perrier, Claude Samard och Francis Rimbert) kommer ut och tar plats. Nu vidtar en lång improvisation som mest är till för att stämma syntharna. Efter några minuter glider den över i de bekanta tonerna från en Eminent som inleder "Oxygene I", och där kommer det första gillande vrålet från publiken.

Från första början står det klart att musiken inte ligger på band. Några ljud skiljer sig märkbart från skivan och ibland drar de (främst Jean-Michel) iväg i improvisationer. Det är tajt och välspelat, men då och då halkar någon med fingret eller kommer i otakt. Jarre verkar glad och avspänd och ådagalägger en påtaglig spelglädje, till skillnad från på Aero där han mest verkade arg och besviken; när han pratar med publiken flyter orden snabbt och till synes spontant. (På Aero lät han bara uttråkad och halvt frånvarande, kanske beroende på att han läste allt mellansnack innantill från en teleprompter. Vädret kan också ha haft något med saken att göra den gången.)

Scenshowen är minimal och består mest av färgade ljus. I början av "Oxygene IV" firas en stor vinklad spegel ner från taket, så vi kan se hur alla synthar ser ut uppifrån; en rätt imponerande anblick, måste det erkännas.

  Jarre står inte stilla många sekunder åt gången. Han kastar sig mellan olika synthar och går ibland ut på scenen för olika solon. Från vänster: theremin ("Oxygene III"), Doepfer R2M-kontroller som verkar vara kopplad till en Yamaha CS-80 ("Variation I"), samt Moog Liberation ("Oxygene V").

Bandet tackar för de stående ovationerna och går ut. På det stora hela en mycket bra konsert med en entusiastisk Jarre i toppform som gör det han kan bäst, utan de ofta bedrövliga flörtarna med dansmusik.

Låtar:
Prelude
Oxygene I
Oxygene II
Oxygene III
Variation I
Oxygene IV
Variation II
Oxygene V
Variation III
Oxygene VI
Oxygene XII
Extranummer:
Oxygene XIII

PS. Jag blev också intervjuad av ett par killar med videokamera och backstagepass som påstod att de kom från fransk TV. Så nu kanske man blir TV-stjärna i Frankrike...

Viele bunte Graffitis...

Vännen Jan skickade mig häromdagen en bild från Bromma centrum:


Foto © Jan Sundström 2008

Det är fint att se att även klottrare har kultur och god smak.

Klaus Dinger (1946-2008)

Jag nåddes nyss av meddelandet att Klaus Dinger, halvdan sångare och enastående multiinstrumentalist (och av allt att döma även ihärdig rättshaverist), dog oväntat av en hjärtåkomma på skärtorsdagen (från början sades det långfredagen). Mycket, mycket tråkigt; även om han verkade ha en skruv lös och även om hans grafiska design mest påminde om Renate Bauer tyckte jag mycket om hans musik, från hans tidiga arbete med Kraftwerk (i synnerhet under den perioden Ralf Hütter själv hade dragit sig ur) via NEU! och La Düsseldorf till de senare skivorna på Captain Trip med La! Neu? och andra konstellationer.

UPPDATERING:
Skivbolaget Grönland Records rapporterar om dödsfallet, liksom förre bandkollegan Michael Rother. (Enligt samstämmiga uppgifter var Klaus och Michael inte överens om mer än att de var mycket olika som personer.)

Här har vi NEU! som framför "Hero" i tysk TV 1974:


Kraftwerk live i maj 1971 (från vänster: Michael Rother, Klaus Dinger och Florian Schneider):