Adolphson-Falk: Kolingsborg, Stockholm 10 oktober 2010

En gång för länge, länge sedan (berättar Tomas Adolphson) kom en liten pojke fram till Ulf Elfvings program Upp till tretton. Gossen hade antagligen inte väntat sig att faktiskt komma fram i växeln och få svara på en tävlingsfråga i direktsänd radio, och kunde inte få fram ett ord som svar när Ulf frågade vilka som framförde låten som just spelats upp – en vid den tiden populär svenskspråkig synthpopsingel som hette "Blinkar Blå".
"Jag ska ge dig en ledtråd", sade Elfving. "Det är två efternamn."
Tystnad.
"Okej, du får en till ledtråd: det första namnet är Adolphson."
Tystnad.
"Om jag säger att det andra namnet är ett fågelnamn, kan du gissa då?"
Fortsatt tystnad i luren, sedan ett blygt: "...talgoxe?"

Historien förtäljer inte huruvida Ulf godkände svaret. Hur det nu blev med den saken gav Adolphson-TalgoxeFalk, som väl alla vet, ut fyra album under 80-talet, som nu finns samlade i boxen 101010 som släpptes igår. För att fira detta hölls på just det datumet, 101010, en releasefest på Kolingsborg. Jag, som varit fan sedan jag hörde Med Rymden I Blodet sommaren 1984 och åtminstone känt till dem sedan "Blinkar Blå", kunde självfallet inte hålla mig borta.

Det är en ganska ovanlig upplevelse att gå på en synthkonsert och vara bland de yngre i lokalen vid fyllda 36. Det är inte i första hand min egen generation som samlats här utan mina föräldrars, och jag misstänker att många av de närvarande är bandets familj och vänner. Det är också långt ifrån fullsatt: jag tror inte det är mer än på sin höjd 100 personer i lokalen inklusive bandet. Folk minglar omkring mycket lugnt och städat och det spelas 80-talspop på en ganska modest volym – på det stora hela en mycket civiliserad tillställning, alltså. I ett hörn står Lars Tengroth från Playground Music och säljer den nya CD-boxen. Jag köper specialutgåvan, som är begränsad till 250 signerade och numrerade exemplar (min har nummer 21) och har en liten blå lysdiod som börjar blinka när man öppnar boxen.

Adolphson-Falk har aldrig riktigt varit en del av synthscenen utan snarare tillhört singer-songwriter-traditionen; "Everly Brothers möter Kraftwerk", som deras producent LG Nilsson uttrycker det. Det är därför föga förvånande att de inleder sin spelning med ett kort set på varsin akustisk gitarr.

Även om jag har en viss svaghet för trubadurtraditionen har jag ändå alltid varit skeptisk till den unplugged-variant Adolphson-Falk kört konsekvent på de senaste åren (och utnämnde t.o.m. albumet Vidare till årets besvikelse för 2006). Låtarna i sig är förvisso alltid bra, men de tappar så mycket i nerv och dynamik och, i brist på ett bättre uttryck, sense of wonder i gitarrtappning. (I häftet som medföljer boxen bekräftar de att låtar som "Vidare" och "Krafter Vi Aldrig Känner" är direkt inspirerade av Carl Sagans fantastiska TV-serie Kosmos, som gjorde ett mycket starkt intryck på mig när jag var 8-9. "Sense of wonder" är således en fullt adekvat beskrivning.) Jag verkar dock vara i minoritet eftersom Vidare generellt fick riktigt bra kritik, och jag måste också erkänna att det faktiskt fungerar betydligt bättre live än på skiva.

Efter tre akustiska låtar följer en paus på ca 25 minuter, varunder Greg FitzPatrick kommer in på scenen och sätter sig bakom datorn för att förbereda sekvenserna. Till slut är allt klart och Tomas och Anders kommer tillbaka upp på scenen.


Det blir en delvis till synes orepeterad spelning, där Greg av misstag börjar spela "Krafter Vi Aldrig Känner" två gånger innan han hittar rätt låt och det ett tag råder tveksamhet om de ska köra en eller två låtar till. På sätt och vis blir livekänslan mycket starkare när allt inte klaffar perfekt; opretentiöst är det definitivt. Jag uppskattar det mycket mer än det akustiska setet, och det enda jag har att klaga över är att de inte spelar längre. Under spelningen slås jag, särskilt tydligt under solot på "Stockholmsserenad", av att Gregs ljud faktiskt är ganska ovanliga; han använde så gott som inga presetsyntar på den tiden, och Med Rymden I Blodet låter egentligen inte som någon annan synthplatta.



Jag njuter i stora drag under de fem låtarna, som tar slut alldeles för snart. Efter spelningen kommer slutligen Dagge Lundquist (ljudtekniker och slagverkare) och LG Nilsson (producent) upp på scenen. Exakt tio sekunder över 22.10 släpper de boxen officiellt. Bokstavligen:



Efter det händer inte så mycket. Folk minglar – och, allt eftersom kvällen framskrider, vinglar – omkring och pratar, jag träffar en gammal bekant från Gävle som jag annars bara sett en gång de senaste 20 åren eller så, och strax efter 23 sticker jag hem. Inte på något sätt en stor fest- eller konsertupplevelse, men åtminstone ett mycket trevligt sätt att slå ihjäl en söndagkväll. Man kan bara hoppas att de spelar mer som synthband i framtiden.

LÅTLISTA:

Set 1 (akustiskt):

• Tyngdlös
  
• Vidare
• 1-0-0-1-0

Set 2 (synth):

• Stockholmsserenad
• Krafter Vi Aldrig Känner
• Blinkar Blå
• Ljuset På Min Väg
• 1-0-0-1-0

---

Bandets webbplats | Info om 101010 | Bengans | iTunes

00-talets bästa och sämsta

[UPPDATERING 2016-10-14: Många av bilderna och videorna har tyvärr försvunnit under åren. Jag gör vad jag kan för att reparera hålen.]
När det lider emot jul under ett år som slutar på en nia börjar det bli hög tid att sammanfatta decenniet. Naturligtvis missade jag den deadlinen, eftersom jag blev tvungen att ta hand om de deadlines som faktiskt ger mig pengar att betala mat och hyra. Jag tyckte inte då att det var någon idé att posta det jag hunnit skriva, emedan en halv artikel är som en halv kattunge: inte hälften så trevlig som en hel, utan en fruktansvärd och sorglig röra. Nu har jag dock långt om länge använt lite av min snålt tillmätta fritid och slutfört min högst subjektiva uppfattning av 00-talets höjd- och lågpunkter.

Notate bene att jag inte räknar allt under lågpunkterna som dåligt i sig. Hit räknas även sådant som ligger under den höga nivå jag väntat mig av personerna i fråga, samt genuint dåliga nyheter utanför någons kontroll.

Som programledaren i ett av BBC:s klassiska barnprogram sade: "Are you sitting comfortably? Then I'll begin..."

---

2000

+

Goldfrapp: Felt Mountain (Mute CDSTUMM 188)
...som jag visserligen hörde först sommaren 2002, men som gav mig gåshud från första början. Hade jag inte redan suttit när jag hörde det där otroliga elektroniska ljudet på "Lovely Head", något som låter som en stor sorgsen fågel men som jag senare fick veta är Alison som joddlar genom en Korg MS-20, så hade jag blivit tvungen att sätta mig ner. Albumets absoluta höjdpunkter är singelspåren "Lovely Head", "Pilots" och "Utopia", men här finns inte en svag låt.

Spotify | iTunes | Ginza | Hot Stuff

-


Erasure: Loveboat (Mute CDSTUMM 175)
Erasure harvar vidare utan fantasi och bra låtar. Först med Nightbird (2005) började de hitta åt rätt håll igen.

Spotify | Hot Stuff

---

2001

+


[Foto: Iris Luchner]
Fad Gadget (förband till Depeche Mode; Globen, Stockholm, 21 september 2001)
Det allra sista jag gjorde för Prospective (som lades på is strax efteråt och aldrig fick ut ett nytt nummer) var att intervjua Fad Gadget. Det var både intressant och givande; Frank var lättpratad och sympatisk, och hans förvånade men genuint förtjusta min när jag talade om att jag en gång i webbens barndom haft en fansida kommer jag att minnas tills jag dör: "Oh my god, was that you?" Han autograferade min LP av Under the Flag med en personlig dedikation och tyckte att vi borde försöka hålla kontakten (jag fick hans managers/flickväns e-postadress och han fick mitt mobilnummer) och kanske gå ut och ta en öl nästa gång han kom till Stockholm, vilket av olika skäl inte hände – men mer om det nedan...
Någon gång, vilket år som helst, ska jag försöka transkribera intervjun Jan och jag gjorde.

Last.fm

-


Electric Light Orchestra: Zoom (Epic EPC 502500 2)
En mer eller mindre död rockplatta med mediokra låtar och fantasilösa arrangemang; symfonirockens motsvarighet till Asterix efter Goscinnys död. T.o.m. ELO Part 2 (som numera heter The Orchestra efter att Jeff Lynne hotat att stämma dem) hade mer av det gamla soundet som gjorde ELO lyssningsvärda.

Amazon

---

2002
+


[Foto: okänt]
Coil (Fylkingen, Stockholm, 19 oktober)
Första och, som det skulle visa sig, enda gången Coil spelade i Sverige. En mycket ovanlig men också mycket vacker tillställning med surrealistiska videoprojektioner och två italienska performanceartister (först helt maskerade, sedan i bara mässingen).

Last.fm

-


[Foto: Anton Corbijn, 1992]
Francis John Tovey (1956-2002)
Jag hade vaga planer på att ta mig till Göteborg och se Fad Gadget på SAMA, men bestämde mig till slut för att jag inte orkade (vilket förvisso var sant; jag var rejält utarbetad). "Han kommer säkert att göra en större turné i samband med den nya plattan", tänkte jag.
Tre dagar senare rapporterades det att Frank avlidit i sömnen av en hjärtattack. Det var en rejäl chock och det tog nästan ett år innan jag klarade av att lyssna på hans musik igen. Jag ångrar fortfarande att jag inte höll kontakten bättre.

---

2003

+


Tyskarna Från Lund: Metamorphobia (SubSpace Communications CDSSC 24)
Fast det är ändå lite beklämmande att den bästa svenska synthplattan 2003, som bitvis var bra på riktigt, var en ren parodi...

Spotify | iTunes


[Foto: Anders Wahlbom]
Kliniks återförening i Antwerpen (Belgian Independent Music Festival, Hof ter Lo, 26 december)
Det kostade förvisso en hacka att åka ner (och jag kommer aldrig att sätta min fot på Hotel Billard Palace igen), men det var värt varje öre.

Last.fm | Flickr

-


Front 242: Pulse (XIII Bis REF6403392)
Jag håller inte med vissa av mina vänner om att den här plattan är dålig i sig, men om det inte varit för bandnamnet skulle jag aldrig ha kunnat gissa vad det var; möjligen hade jag gissat på något av Jean-Luc de Meyers otaliga sidoprojekt. C'est peut-être beau, mais c'est pas Front!

Spotify | eMusic | iTunes

---

2004

+


[Foto: Andréas Hagström]

Kraftwerk (Cirkus, Stockholm, 8 februari)
Perfektion mekanik.

Last.fm

-


[Foto: okänt]
José Gonzales och Jens Lekman (Chinateatern, Stockholm, 14 mars)
En kompis drog med mig på den här spelningen. Vi blev båda besvikna. Förvisso är José en mycket skicklig gitarrist och en del av hans låtar är onekligen vackra, men det låter å andra sidan som om han gör samma låt gång på gång, och Jens Lekman fann jag svåruthärdlig.

Last.fm

---

2005
+



Depeche Mode: Playing The Angel (Mute CDSTUMM 260)
Helt klart DM:s starkaste album av de tre från 00-talet. Exciter var flummig och ofokuserad, Sounds of the Universe var i praktiken Playing The Angel del 2.
Depeche Mode är ett av de där egendomliga banden vars förra platta alltid är den bästa. Så fort de släpper något nytt tycker fansen att det nya albumet är ett bottennapp i jämförelse med det mästerliga förra albumet (som de hatade då för att det inte lät som plattan före – se t.ex. hur många som inte tålde Songs of Faith and Devotion våren 1993 för att den inte lät som Violator, som när den kom var en hemsk gitarrplatta, osv osv osv).

Spotify | iTunes | Ginza

-


Heaven 17: Before After (Alpha Engineering Records AER006)
Trion Marsh/Ware/Gregory förfuskar fullständigt allt som verkade så lovande på Bigger Than America och går ner sig i banal dansmusik.

iTunes | eMusic | Ginza

---

2006

+


[Foto: Anders Wahlbom]
Depeche Mode (Stadion, Stockholm, 7 juli)
Depeche Mode under bar himmel en ljummen sommarkväll under den tid Stockholm är som vackrast. Det låter bra, det ser bra ut och bandet är i högform; definitivt den bästa av de nu sex gånger jag sett dem. (På söndag blir det sjunde gången.)

Last.fm | Flickr


Laibach: Volk (Mute CDSTUMM 276)
Utan Dejan Knez och Erwin Markosek går Laibach vidare, här i samarbete med den slovenska elektronikaduon Silence, och kommer med ett nytt projekt, ett nytt sound (även om något av de allra första de gjorde var just muterade och lemlästade versioner av nationalsånger) och en ny scenshow. Vackert, men med den där blandningen av allvar och invecklat skämt som är så typisk för Laibach.

Spotify | iTunes

-

Adolphson-Falk: Vidare (AIR Music AIRCD 5042)
Akustiska versioner av de klassiska låtarna, med allt som gav dem nerv bortopererat. De låter mindre dynamiska och levande än de gamla synthversionerna; blickarna mot framtiden och ut i rymden är nu ängsligt vända bakåt. Det verkar dock som om det bara var jag som inte gillade plattan.

Spotify | iTunes | Ginza

---

2007
+


[Foto: Anders Wahlbom]
Skinny Puppy (Academy 2, Manchester, England, 15 augusti)
Som vanligt en orgie i masker och teaterblod. Väl värt att resa utrikes för.

Last.fm | Flickr

-


Jean-Michel Jarre: Téo & Téa (Warner Music 2564699768)
Trist, platt dansmusik; ett rejält bottennapp i hans produktion, även i jämförelse med 00-talets utfyllnadsalbum som Sessions 2000 och Geometry of Love.

Spotify | iTunes | Ginza

---

2008
+



[Foto: Anders Wahlbom]
Jean-Michel Jarre (Cirkus, Stockholm, 4 april)
Man kan knappast tänka sig en större kontrast mot Jarres traditionella megakonserter (eller för den delen mot hans senaste, smått katastrofala, platta med nytt material; se ovan): fyra musiker på scenen som framför allt live på varsin bank uråldriga synthar – utan laser, utan rök, utan fyrverkerier, men med påtaglig spelglädje. Den lilla lokalen ger en mycket intim stämning, och Oxygene har aldrig låtit så bra.

Last.fm | Flickr

-


Mylène Farmer: Point de Suture (Polydor 531 083-3<)
Tyvärr verkar Mylène och Laurent ha tappat mycket av sin kreativa gnista. Det är inte längre samma superdramatiska pop i Cinemascope utan allt mer ordinär danspop.

Spotify | iTunes | Ginza

---

2009
+


Louis Gordon: This Air (Toffeetones TOFF0014)
En otroligt vacker och melankolisk synthpopsingel från John Foxxs samarbetspartner, där han visar sig vara en begåvad låtskrivare och sångare i sin egen rätt. "This Air", från soloalbumet Electric Shock Treatment, tar de bästa dragen från Foxx, Numan och Human League och ger dem en egen prägel, full av längtan och saknad; perfekt för en promenad en solig septembereftermiddag (vilket jag undersökt empiriskt). Döm själva:

Toffeetones


[Foto: Anders Wahlbom]
DJ Katjusja och DJ Anders (Haket, Göteborg, 26 november)
Sedan jag träffade Katja i april 2009 har hon mycket snabbt blivit en mycket nära vän, så det var med stor glädje jag antog hennes erbjudande att spela skivor tillsammans med henne. Det var en fantastiskt trevlig kväll, och väl värt det ryggskott jag ådrog mig. (Hörnu, det är min blogg och jag får väl utnämna ett av mina egna DJ-uppträdanden till en av mina bästa musikupplevelser under 2009 om jag vill!)

Här är spellistan!


-


[Foto: Anders Wahlbom]
The Sisters of Mercy (Fryshuset, Stockholm, 21 mars)
En av kvällstidningarna sammanfattade konserten med "mummel i dimma", vilket antagligen är det sannaste någon tabloid skrivit de senaste 20 åren. Ljudet var under all kritik, Eldritch var bara synlig genom rökbankarna några sekunder, av hans en gång magnifika röst återstod bara ett oengagerat kraxande och av hans torra humor hördes inte ett spår. Den myckenhet rök vari systrarna tycker om att dränka scenen fungerar som dramatisk effekt under någon enstaka låt; under en hel konsert känns det bara sökt och blir förbannat irriterande efter ett tag. Jag gick därifrån med en känsla av besvikelse blandad med sorg över att se gamla hjältar falla på det sättet.

Last.fm

---

Som en liten bonus får ni en kort lista över utgåvor som jag gillade men inte orkar skriva mer utförligt om.

Hedersomnämnanden 2000-2009:

NYUTGIVNING:
Gary Numan: Pure (2000)
John Foxx & Louis Gordon: The Pleasures Of Electricity (2001)
Ladytron: 604 (2001)
Black Box Recorder: Passionoia (2003)
Deutsch-Amerikanische Freundschaft: Fünfzehn neue DAF-Lieder (2003)
John Foxx & Louis Gordon: Crash And Burn (2003)
Ladytron: Witching Hour (2005)
Goldfrapp: Seventh Tree (2008)
Nine Inch Nails: Ghosts I-IV (2008)
bob hund: Folkmusik För Folk Som Inte Kan Bete Sig Som Folk (2009)
Pixyblink & Rhea Tucanae: Fungi From Yuggoth (2009)

SAMLINGAR:
Fad Gadget: Fad Gadget By Frank Tovey (2006)The Human League & The Future: The Golden Hour Of The Future (2002)
Portion Control: Archive (2006)Ultravox: The Very Best Of Ultravox (2008)Various: Mute Audio Documents 1978-1984 (2007)

LIVE:
Thomas Dolby: The Sole Inhabitant (2006)
Kraftwerk: Minimum-Maximum (2005)
Skinny Puppy: The Greater Wrong Of The Right Live (2DVD, 2005)

ÅTERUTGIVNINGAR:
Depeche Mode: alla album fram t.o.m. Exciter (1981-2001; 2006-2007)
Thomas Dolby: The Golden Age Of Wireless (1982; 2009)
John Foxx: Metamatic (1980; 2001 och igen 2007)
Front 242: Geography (1982; 2004)
Kraftwerk: Der Katalog (1974-2003; 2009)
Liaisons Dangereuses: Liaisons Dangereuses (1981; 2003)
Lustans Lakejer: En Plats I Solen (1982; 2006)
Yazoo: In Your Room (1982-83; 2008)

KONSERTER:
Momus (Semifinal, Helsingfors, 29 november 2000)
Jean-Michel Jarre: Aero (Gl. Vraa Enge, Brønderslev, 7 september 2002)
Stereo Total (Göta Källare, 30 mars 2003)
Laurie Anderson (Stockholms stadsteater, 28 april 2003)
Der Plan (Debaser, 8 mars 2005)
Tinitusfestivalen: Front 242, Nitzer Ebb m.fl. (Münchenbryggeriet 28 oktober 2006)
Laibach (Debaser Medis, 26 november 2006)
Einstürzende Neubauten (Berns, 28 april 2008)
The Residents (Kägelbanan, 30 november 2008)

---

Puh... Nu slipper jag göra något liknande de närmaste tio åren.

Uppdatering och sammanfattning

Som ni märkt har jag skrivit ett enda inlägg under 2009. Detta innebär ingalunda att jag släppt musiken; tvärtom har jag köpt minst lika många skivor och gått på lika många konserter i år som 2008. Det som felats mig har varit a) tid och b) lust att blogga om det.

Nu när slutet av decenniet närmar sig, obevekligt som en deadline, borde det vara dags att sammanfatta aktiviteten under 00-talet. Hittar jag tiden tror jag att jag ska göra det – en topplista över de 10 eller kanske t.o.m. 20 bästa skivorna 2000-2009, törhända också listor över de bästa konserterna och roligaste personliga upplevelserna. Vi får se vad som hinns med, helt enkelt.

I år har jag sett följande:

• Laibach
• The Sisters of Mercy (närmast katastrofalt dåligt)
• Klinik
• Portion Control
• bob hund
• Jean-Michel Jarre
• Depeche Mode
• Twice A Man
• Moulin Noir
• Dom Dummaste

Någon av de spelningarna kanske kommer med på topplistan. Jag måste tänka och minnas först innan jag kan säga något med säkerhet...

Laibach: Uppsala Kongress & Konsert, 13 februari 2009

På väg ut efteråt utbrister Jan fascinerat: "Det där var definitivt den mest kryptiska spelning jag varit på sedan Coil på Fylkingen!" Jag är benägen att hålla med. Visst har jag sett mer bisarra och/eller extrema saker än Laibach sedan hösten 2002: jag drar mig till minnes Der Plan, The Residents och Skinny Puppy (två gånger, andra gången med Otto von Schirach och bananaSLOTH, båda två högt på bisarrskalan, som förband). Men alla dessa band, hur briljanta de än var, gjorde ändå ungefär vad jag hade väntat mig: Der Plan och The Residents var lika mycket teaterföreställningar som konserter, med masker och kulisser, och Skinny Puppy är ju nu som alltid teaterblodets skyddshelgon. Laibach gör något helt annat än de brukar.

Jag har sett Laibach sex gånger tidigare, men den här gången avviker kraftigt från alla andra. Milan Fras har stannat hemma, liksom de båda trumslagarflickorna; den här gången är Laibach fem musiker, en på elektroniska trummor och de fyra andra på synthar, som sitter i en halvcirkel och nätt och jämnt rör sig under hela spelningen. De enda jag känner igen är Ivan Novak, som för ovanlighetens skull är på scenen och inte i projektorbåset, och Luka Jamnik, som spelade synth på Volk-turnén. Andra källor hävdar att de från vänster är:

• Luka Jamnik: elektronik
• Iztok Turk: elektronik
• Janez Gabrič: elektroniska trummor
• Sašo Vollmayer: elektronik
• Ivan Novak: elektronik, röst och skivspelare

Under 75 minuter framför de sin elektroniska tolkning av Bachs Die Kunst der Fuge, mycket trogen studioversionen som utgavs våren 2008 men med vissa liveimprovisationer. Det mesta jag hade att säga om skivan är tillämpligt även här. Ljudet är bättre, videoprojektionerna är abstrakta och stämningsskapande, Novak har några ögonblicks action när han slår på en gammal resegrammofon och scratchar loss med en tysk schlagerskiva. Det är absolut inte rock, men vackert är det. Publiken, en ovanlig blandning av å ena sidan normal synthpublik uppklädd för efterfesten, å andra sidan konstmusikfans, verkar vara medveten om vad de har att vänta sig, för ingen skriker efter "Life Is Life" (tack och lov).

Mycket kan sägas om Laibach, men knappast att de är rädda att prova nya former. Ibland blir det mindre lyckat (t.ex. Kapital, som är den av deras skivor jag tycker sämst om), ibland, som ikväll, alldeles utmärkt.

---

LÄNKAR:

• Fler bilder
  
• Min recension av albumet
• Intervju i DN
• Recension i UNT
• DN recenserar spelningen i Göteborg

Konserthöst

Efter en mycket trevlig konsertvår och -sommar (jag har sett Jean-Michel Jarre, Einstürzende Neubauten, Yazoo och bob hund) verkar hösten och vintern bli nästan lika lovande. 30 november kommer The Residents (första Sverigespelningen sedan 1988 eller så) till Kägelbanan, och några dagar senare spelar Ladytron på Debaser Medis. Det här blir kul!


Jag har ännu inte kunnat bekräfta att Klinik och DAF spelar på Tinitus eftersom deras webbplats för tillfället är nere. Dock verkar det misstänkt att Dirk Ivens DJ:ar på en festival i Wrocław samma kväll, så det är någon komponent av datum och bandlista som inte stämmer: antingen är Tinitus inte 8 november, eller så är DJ-spelningen i Polen inställd och de har inte hunnit rätta uppgifterna än, eller så kommer Klinik som Marc Verhaeghens soloprojekt, eller så (vilket ter sig som det minst sannolika alternativet) menar de det svenska Klinik, sedermera Salaligan. Jag väntar med spänning.

bob hund på Popagandafestivalen, 30 augusti 2008

"STOCK-HOLM. ÄR NI BE-REDDA? UNG-DOM-AR. NU JÄV-LAR."

Jag vet inte om det är bandets erkända Kraftwerkinfluenser som visar sig, men den syntetiserade rösten som går i en slinga under några minuter innan bandet går på får mig att tänka "MEINE DAMEN UND HERREN, LADIES AND GENTLEMEN..." Det är första gången jag ser bob hund sedan Gröna Lund maj 2000 (även om jag sett Bergman Rock under tiden), och jag märker på publiken att åren gått; vissa av de runt mig hade antagligen inte ens lärt sig läsa när jag såg dem första gången, på den tiden jag fortfarande bodde i Gävle.

Efter detta intro kommer bandet in på scenen och kastar sig huvudstupa in i en ny låt, som jag förstår har arbetsnamnet "Fantastiskt". Thomas är lika vild som någonsin, i vit ögonmask, pärlhalsband, långa handskar och med ett vitt paraply (som han inom några minuter krossar mot scengolvet som om det vore en gitarr), och hans svada är oförändrad när han presenterar Johnny Essing som "mannen som satt sin sista potatis i system". (Jag minns när han klättrade i taket på Kalmar nation i Uppsala, eller när han gick balansgång på kravallstaketet på Sten Sture. Jag stod längst fram och fick fantastiska bilder den gången, som jag väl borde skanna in vilket år som helst.)

Jag som närmar mig 35 börjar bli bekväm av mig, och flyttar mig raskt ut mot kanten av folkmassan när alla börjar röja vilt till "Nu är det väl revolution på gång?". (Jag var dessutom dum nog att gå till en utomhusfestival i sandaler. Yay mig.) Tyvärr ser jag inte halv sju av scenen utan att hålla upp kameran på raka armar, men jag hör desto mer. Det låter tight och bra, precis som om de aldrig varit borta, och Thomas vräker ur sig guldkorn som "Jag vill ha min rockmusik som en stekt kyckling: bränd på ena sidan och rå på den andra, och livsfarlig att förtära." Jag lovar mig själv att lyssna igenom deras skivor igen; det var alltför länge sedan sist.




Mitt i alltihop slår det mig vilken underbar låt "Final Solution" är, och vilken lysande försvenskning de har gjort av den. (Och hur uppenbart krautarvet är för den som kan sin NEU!.

Första extranumret är den andra nya låten för kvällen, "Tinnitus i hjärtat", en av de bästa de någonsin gjort, och jag bara står och fånflinar över att bob hund är tillbaka. Det fortsätter jag med tills de går av scenen och festivalarbetarna börjar utrymma området...

LÅTLISTA (så gott jag minns den):
Fantastiskt
Nu är det väl revolution på gång
Skall du hänga med? Nä!
Upp, upp, upp, ner
Dansa efter min pipa
Ett fall och en lösning
Dubbel tvekan
En som stretar emot
Allt på ett kort
Jag rear ut min själ
EXTRANUMMER:
Tinnitus i hjärtat
Det där nya som skulle vara så bra

DN var också där, liksom SvD.

17 mars 1998: Gary Numan på Fryshuset

Ikväll (fast det hinner säkert bli en ny dag innan jag skrivit klart) är det 10 år sedan Gary Numan spelade på Klubben på Fryshuset. Naturligtvis var jag där; vad fan trodde ni?

Efter förbandet Robot (om någon minns dem: ett småputtrigt indiepopband med lite synthslingor av den typen som var på modet i slutet av 90-talet) gick Numan på.

Någonstans i mina gömmor har jag låtlistningen – möjligen Garys egen; den satt fasttejpad på en av monitorhögtalarna – men eftersom jag inte ens vet i vilken av ett dussin kartonger den ligger orkar jag inte gräva fram den nu. Föga förvånande byggde setet i första hand på Exile, men han spelade naturligtvis också många av klassikerna ("Cars", "Are 'Friends' Electric?", "Down in the Park") och ett par överraskningar som "Noise Noise" och "Voix", vill jag minnas.

Nåja. Det var en minnesvärd tillställning, och jag tycker mig också minnas att den direktsändes på webben. (Man Känner Sig Gammal™ när man minns webbsändningar för tio år sedan.)

Alla bilder © Anders Wahlbom 1998. Antagligen borde jag skanna om dem – något år när jag hittar rätt kartong.
2010-02-11: Alla bilder av Anders Wahlbom 1998, släppta under Creative Commons-licensen Erkännande-Ickekommersiell-Dela Lika 2.0 Generisk. Omskannade sedan jag skrev det här inlägget för två år sedan.