FLA i Stockholm

Egentligen tänkte jag skriva något om Front Line Assemblys spelning på Debaser i torsdags, men min kära gästbloggare DJ Katjusja har nog sagt allt som behöver sägas. (Jag kan bara tillägga att de inte spelade "Final Impact" i Stockholm, att jag kom därifrån med albumet Improvised Electronic Device och de båda singlarna "Shifting Through The Lens" och "Angriff" till turnépris samt att mind.in.a.box, för att uttrycka det diplomatiskt, definitivt inte var min kopp te.)

Här är i alla fall den enda bild som inte blev skit (varför men varför ska det alltid ställa sig någon jävla basketspelare framför mig och börja veva med armarna?), och den blev inte särskilt bra den heller:

Adolphson-Falk: Kolingsborg, Stockholm 10 oktober 2010

En gång för länge, länge sedan (berättar Tomas Adolphson) kom en liten pojke fram till Ulf Elfvings program Upp till tretton. Gossen hade antagligen inte väntat sig att faktiskt komma fram i växeln och få svara på en tävlingsfråga i direktsänd radio, och kunde inte få fram ett ord som svar när Ulf frågade vilka som framförde låten som just spelats upp – en vid den tiden populär svenskspråkig synthpopsingel som hette "Blinkar Blå".
"Jag ska ge dig en ledtråd", sade Elfving. "Det är två efternamn."
Tystnad.
"Okej, du får en till ledtråd: det första namnet är Adolphson."
Tystnad.
"Om jag säger att det andra namnet är ett fågelnamn, kan du gissa då?"
Fortsatt tystnad i luren, sedan ett blygt: "...talgoxe?"

Historien förtäljer inte huruvida Ulf godkände svaret. Hur det nu blev med den saken gav Adolphson-TalgoxeFalk, som väl alla vet, ut fyra album under 80-talet, som nu finns samlade i boxen 101010 som släpptes igår. För att fira detta hölls på just det datumet, 101010, en releasefest på Kolingsborg. Jag, som varit fan sedan jag hörde Med Rymden I Blodet sommaren 1984 och åtminstone känt till dem sedan "Blinkar Blå", kunde självfallet inte hålla mig borta.

Det är en ganska ovanlig upplevelse att gå på en synthkonsert och vara bland de yngre i lokalen vid fyllda 36. Det är inte i första hand min egen generation som samlats här utan mina föräldrars, och jag misstänker att många av de närvarande är bandets familj och vänner. Det är också långt ifrån fullsatt: jag tror inte det är mer än på sin höjd 100 personer i lokalen inklusive bandet. Folk minglar omkring mycket lugnt och städat och det spelas 80-talspop på en ganska modest volym – på det stora hela en mycket civiliserad tillställning, alltså. I ett hörn står Lars Tengroth från Playground Music och säljer den nya CD-boxen. Jag köper specialutgåvan, som är begränsad till 250 signerade och numrerade exemplar (min har nummer 21) och har en liten blå lysdiod som börjar blinka när man öppnar boxen.

Adolphson-Falk har aldrig riktigt varit en del av synthscenen utan snarare tillhört singer-songwriter-traditionen; "Everly Brothers möter Kraftwerk", som deras producent LG Nilsson uttrycker det. Det är därför föga förvånande att de inleder sin spelning med ett kort set på varsin akustisk gitarr.

Även om jag har en viss svaghet för trubadurtraditionen har jag ändå alltid varit skeptisk till den unplugged-variant Adolphson-Falk kört konsekvent på de senaste åren (och utnämnde t.o.m. albumet Vidare till årets besvikelse för 2006). Låtarna i sig är förvisso alltid bra, men de tappar så mycket i nerv och dynamik och, i brist på ett bättre uttryck, sense of wonder i gitarrtappning. (I häftet som medföljer boxen bekräftar de att låtar som "Vidare" och "Krafter Vi Aldrig Känner" är direkt inspirerade av Carl Sagans fantastiska TV-serie Kosmos, som gjorde ett mycket starkt intryck på mig när jag var 8-9. "Sense of wonder" är således en fullt adekvat beskrivning.) Jag verkar dock vara i minoritet eftersom Vidare generellt fick riktigt bra kritik, och jag måste också erkänna att det faktiskt fungerar betydligt bättre live än på skiva.

Efter tre akustiska låtar följer en paus på ca 25 minuter, varunder Greg FitzPatrick kommer in på scenen och sätter sig bakom datorn för att förbereda sekvenserna. Till slut är allt klart och Tomas och Anders kommer tillbaka upp på scenen.


Det blir en delvis till synes orepeterad spelning, där Greg av misstag börjar spela "Krafter Vi Aldrig Känner" två gånger innan han hittar rätt låt och det ett tag råder tveksamhet om de ska köra en eller två låtar till. På sätt och vis blir livekänslan mycket starkare när allt inte klaffar perfekt; opretentiöst är det definitivt. Jag uppskattar det mycket mer än det akustiska setet, och det enda jag har att klaga över är att de inte spelar längre. Under spelningen slås jag, särskilt tydligt under solot på "Stockholmsserenad", av att Gregs ljud faktiskt är ganska ovanliga; han använde så gott som inga presetsyntar på den tiden, och Med Rymden I Blodet låter egentligen inte som någon annan synthplatta.



Jag njuter i stora drag under de fem låtarna, som tar slut alldeles för snart. Efter spelningen kommer slutligen Dagge Lundquist (ljudtekniker och slagverkare) och LG Nilsson (producent) upp på scenen. Exakt tio sekunder över 22.10 släpper de boxen officiellt. Bokstavligen:



Efter det händer inte så mycket. Folk minglar – och, allt eftersom kvällen framskrider, vinglar – omkring och pratar, jag träffar en gammal bekant från Gävle som jag annars bara sett en gång de senaste 20 åren eller så, och strax efter 23 sticker jag hem. Inte på något sätt en stor fest- eller konsertupplevelse, men åtminstone ett mycket trevligt sätt att slå ihjäl en söndagkväll. Man kan bara hoppas att de spelar mer som synthband i framtiden.

LÅTLISTA:

Set 1 (akustiskt):

• Tyngdlös
  
• Vidare
• 1-0-0-1-0

Set 2 (synth):

• Stockholmsserenad
• Krafter Vi Aldrig Känner
• Blinkar Blå
• Ljuset På Min Väg
• 1-0-0-1-0

---

Bandets webbplats | Info om 101010 | Bengans | iTunes

Bill Leeb vänder oss ryggen

Front Line Assembly, KB, Malmö 2010.10.08

Att Frontline Assembly är ett band som sällan förnyar sig, är ett faktum som numera torde vara allmänt känt. Efter de maskinartade experimenten med gitarrer på 1994 års album Millennium, dröjde det nästan 12 år innan någonting nytt skedde vid fronten och då mycket tack vare bandets nya sättning: Inför arbetet med Artificial Soldier hade Bill Leeb utökat styrkorna med de i vissas tycke alltför unga förmågorna Jeremy Inkel (keyboards) och Jared Slingerland (gitarr), samt den mer rutinerade FLA-veteranen Chris Peterson.

Det nya blodet tillförde en positiv förändring och utveckling av gruppens tidigare tämligen enformiga sound, då Artificial Soldier bjöd på en rikare variation spåren sinsemellan än vad något FLA-album tidigare hade gjort. För den som trodde att varje Frontline-release hädanefter skulle innebära en ny spännande upplevelse, blev dock deras senaste släpp, Improvised Electronic Device, något av en besvikelse då albumet, som förvisso har sina ljuspunkter, understundom även är ett litet steg tillbaka. Således kan vi återigen konstatera att det skall mycket till för att få Frontline Assembly att bryta sina gamla mönster, men likväl förblir fansen lojala och publiken är lika förväntansfull varje gång som Bill och hans pojkar kliver upp på scen.

Att bandet bitvis förefaller trött och oengagerat kan förvisso bero på den senaste tidens hårda turnerande, men det verkar inte påverka malmöpubliken nämnvärt. Jared Slingerland inleder och fortsätter med att se ut som om han inte orkar ta ett enda riff till och vi får se mer av Bill Leebs ryggtavla än på länge, men likväl röjer publiken hårt. Röjer, gör även Jeremy Inkel, så mycket som han kan där han står inramad bakom synthar och keyboards [Då vi senare möts och talas vid på efterfesten, avslöjar Inkel att av samtliga tre sverigekonserter (FLA uppträdde även i Göteborg och Stockholm) tycker han, just på grund av publikens engagemang, att malmöspelningen är den mest lyckade.]

Setlistan imponerar dock inte. Den består av nästan idel gamla låtar och dess komposition ger intrycket av ett fåtal, mycket långa låtar, snarare än ett komplett set. Det som förvånar mest, frånsett att Leeb dedikerar Final Impact till den ånyo avhoppade Rhys Fulber, är framförandet av relativt många av bandets mer anonyma låtar; att flertalet "givna kort" uteblir, samt att Slingerland mot slutet av konserten faktiskt vaknar till liv. Strax innan inledningen av densamma, tillkännager Leeb att de nu har tröttnat på Mindphaser och att den här turnén innebär de sista gångerna som de kommer att framföra den, men vi får väl se hur det blir med den saken.

I vilket fall som helst, var Frontline Assemblys konsert på KB i Malmö långt ifrån deras bästa, men samtidigt långt ifrån deras sämsta och publiken föreföll inte att ha så mycket att anmärka på och således torde även bandet vara nöjda, men Bill Leeb gör bäst i att hålla fast vid sitt pojkband för annars är det dessvärre nog värmedöden som väntar.