Nivek Ogres hemliga liv

Egentligen är jag inte förvånad, men det var ändå lite intressant att få veta att Nivek Ogre är Star Wars-fan. (Foto: taget av mig själv på Manchester Academy i somras.)

Basshunter och Turing

DN rapporterar att Basshunter nu toppar Englandslistan med "Now You're Gone", en engelsk version av "Boten Anna". Själv har jag svårt att se Basshunters storhet, men smaken är ju olika; sedan jag slutade lyssna på popradio för sju-åtta år sedan slipper jag de flesta landsplågorna, så jag kan inte heller säga att han stör mig. Hur det nu var fick jag ändå höra "Boten Anna", och den svenska originaltexten fick mig att reagera lite. Först störde jag mig på "banna", som i mina öron fortfarande betyder "läxa upp" och inte "bannlysa" eller "portförbjuda", men det är ju så kidsen säger nuförtiden. Det är antagligen bara jag som är en gammal stöt, dessutom med IT-översättning som yrke, som ens försöker drömma om en genomtänkt svensk terminologi. (För övrigt skyr jag IRC som pesten, men det är en annan historia.)

Nå, anglicismer är man ju van vid. Då var själva berättelsen mycket mer betänklig. Min enda slutsats av historien är att berättaren antingen är lite dum (något jag inte håller för helt osannolikt) eller att Anna själv uttrycker sig så fyrkantigt i skriven kommunikation att hon helt enkelt inte klarar Turingtestet.

Die Krupps och sånt

Jag lovade i ett tidigare inlägg att berätta lite om mina erfarenheter av Die Krupps, så vi kan ju börja från början. Jag minns inte längre exakt hur det gick till när jag började lyssna på dem; Jan spelade någon låt från Metall Maschinen Musik – 91-81 Past Forward när jag hälsade på honom första gången (19-21 oktober 1991, när Kraftwerk spelade på Solnahallen), men jag fastnade inte omedelbart. Det var först någon gång under sommaren 1992 jag började bli intresserad av dem, antagligen när MTV visade videon till "Metal Machine Music"; framåt vintern hade jag spelat av Metall Maschinen Musik och I av Björn F. och var så pass inne på dem att jag gick och såg dem på Fryshuset (gamla Fryshuset, alltså) 5 februari 1993.


Det var en minnesvärd tillställning, kan man säga. Björn och jag hängde på Jan bäst vi kunde; han presenterade oss bl.a. för en kollega från New Life, en ung man vid namn Fredrik Strage, som på den tiden var helt okänd för befolkningen i gemen och var där för att intervjua förbandet Pouppée Fabrikk. Till slut såg någon i personalen att Björn och jag, i avsaknad av presskort, inte hörde dit och tyckte att vi skulle gå ut och ställa oss i kön som alla andra, så vi tog hissen ner tillsammans med några andra som skulle ut. Tyvärr klev vi av på fel våning, tillsammans med en kille som halvt om halvt jobbade där: det visade sig inte vara entréplanet, utan någon sorts omklädningsrum. Dörren ut i trapphuset var låst och man måste ha nyckel för att tillkalla hissen (vilket den tredje killen i det spontant uppkomna sällskapet inte hade), men dörren ut till brandtrappan visade sig gå att öppna inifrån så att han kunde springa ner till markplanet, ta hissen upp och släppa ut oss. Men när hissen kom var den på väg ner till bottenvåningen igen, där det stod en trave instrument och lådor av olika slag, samt ett tjockt halvmeterlångt stålrör med ca 15 cm diameter – och ett gäng musiker. Björn och jag blev hastigt och lustigt shanghajade som extraroadies åt Die Krupps och fick hjälpa dem lasta in sakerna i hissen, lasta ur dem igen på rätt våning och bära dem till scenen... där samma kille som kört ut oss förra gången körde ut mig igen, med ett något mer enträget tonfall den här gången. Björn var vid det laget upptagen med att hjälpa Rüdiger Esch hänga upp flaggan med zeppelinaren bakom scenen, och stannade sedan kvar och drack Jägermeister med Pouppée Fabrikk.
Jag kom sedermera in den naturliga vägen (genom biljettkön) och fick se hela härligheten. Pouppée Fabrikk var fulla och glada och skrek åt publiken att röja och stagediva av bara fan, men bara en eller två nappade på den sistnämnda uppmaningen. En av dem, en telefon- och brevbekanting till mig, missade i sitt beskänkta tillstånd att det inte stod någon där han tänkte landa. Han fördes med ilfart till jourhavande tandläkare med två utslagna tänder och både han och hans kompisar missade därför Die Krupps, fick jag veta senare. (Jag såg inte Pouppée igen förrän Arvikafestivalen 2001. De lät exakt likadant då, och Henrik Björks mellansnack var... på den förväntade intellektuella nivån. "Håll käften för fan! Skrik 'KUK' allihopa!" Men tillbaka till 1993...)
Krupps var i alla fall i högform den kvällen – jag har fortfarande en publikinspelning av hela konserten och kan verifiera detta, även om mitt entusiastiska tjoande hörs pinsamt bra. Den här turnén låg i brytningstiden mellan stilarna: när de spelade i Sverige ett år tidigare (en turné jag missade) var de fortfarande ett helt elektroniskt band (frånsett Rüdiger Eschs bas), men den här gången var gitarren mycket framträdande och skulle bli ännu mer så i framtiden.
Spelningen var i alla fall het och svettig och mycket intensiv, och efteråt visade sig bandet bestå av trevliga och lättpratade människor – även om Jürgen Engler såg lätt generad ut när Jan bad att få sitt exemplar av Deutschland Terzett/O.R.A.V.s (Liedermachos) autograferat; han mumlade något om "ungdomssynder".


Efter den spelningen kunde Krupps inte göra något fel i mina ögon. Jag köpte med tiden allt med dem som jag kunde hitta: den begränsade utgåvan av II: The Final Option med en extra-CD med alla låtar i demoversioner, boxen med de tre första albumen, The Final Remixes, den amerikanska utgåvan av A Tribute to Metallica och naturligtvis alla singlar. Jag åkte t.o.m. till Köping en kväll i mars 1994, tillsammans med Björn och Esa, för att se dem igen. (Vi kom hem till Gävle halv tre på morgonen, jag med en affisch autograferad av hela bandet – däribland en "Ralf Hütter", som Dörper i skämtsamt och kanske inte spiknyktert lynne fått för sig att kalla sig – och två t-shirts.) Faktum är att det var Jürgen som kom fram till mig på Västerlånggatan samma dag som de skulle spela i Stockholm någon gång i november 1995; han kom ihåg mig från de båda tidigare gångerna vi träffats och frågade om jag tänkte komma på spelningen. Så naturligtvis fortsatte jag köpa allt med dem.


Men t.o.m. för mig fanns det till slut gränser. De två sista singlarna från Paradise Now brydde jag mig inte om, bl.a. eftersom jag aldrig hittade dem annat än som svindyra importer, och av någon anledning spelade de inte i Sverige igen. Runt 1997-98 började jag sälja av singlarna ("Bloodsuckers"-mixarna fick som sagt gå först, och jag har aldrig saknat dem) och Paradise Now och behöll bara de tidigare, mer elektroniska utgåvorna. Som jag sade i förra inlägget sörjde jag inte när det till slut rapporterades att de hade splittrats, och det jag hörde av Jürgens nya band DKay.com föll mig aldrig på läppen.

2005 hörde jag så att Jürgen hade återförenat Die Krupps (för andra gången; de låg ju nere 1986-89) och gjort ännu en ny version av "Machineries of Joy". När jag hörde den blev jag smått besviken, bl.a. på Douglas McCarthys tyska uttal som växlar mellan bedrövligt och komiskt, och skippade Tinitusfestivalen helt det året. Under 2006 och 2007 hörde jag lite om festivalspelningar här och där, och i höstas kom så nyheten att de tänkte ge ut en samling, som jag köpte i helgen och recenserade tidigare idag. Vad som händer nu får framtiden utvisa; det kan bli bra men också lika gärna "kompetent men tråkigt".

Die Krupps: Too Much History

DIE KRUPPS: TOO MUCH HISTORY

Soulfood Records PRE 016

VOL. 1: THE ELECTRO YEARS

1. Machineries of Joy (6:15)
2. Für Einen Augenblick (4:57)
3. Volle Kraft Voraus (2:41)
4. Goldfinger (2:53)
5. Gladiators (5:16)
6. Der Amboss (6:01)
7. Germaniac (6:35)
8. Hi Tech Low Life (3:10)
9. Alive (6:35)
10. 5 Millionen (4:46)

VOL. 2: THE METAL YEARS

1. Metal Machine Music (5:12)
2. The Dawning of Doom (3:50)
3. Crossfire (4:44)
4. Fatherland (4:49)
5. Bloodsuckers (4:18)
6. To the Hilt (4:36)
7. Isolation (4:08)
8. Scent (4:33)
9. Odyssey of the Mind (5:13)
10. Black Beauty White Heat (4:48)
11. Ich Bin ein Ausländer (4:07)
12. The Great Divide (4:56)

En gång i tiden, från någon gång sommaren 1992 (Hjälp Vad Jag Känner Mig Gammal™), var jag stort fan av Die Krupps och köpte allt jag fick tag på av och med dem. Även när de övergick från att spela body med gitarrer till att spela metal med synthar. Även när de försökte göra rapmetal i samarbete med Biohazard. Även när Jürgen Engler alltmer försökte låta som en tysk Henry Rollins. De var ju enligt min personliga erfarenhet (som jag ska berätta om någon annan gång) bra grabbar som var schyssta och tillmötesgående mot sina fans, så de förtjänade mina pengar, tyckte jag.

Men till slut tröttnade jag på att av ren solidaritet köpa skivor jag inte längre gillade och sålde av de flesta singlarna (Biohazardmixarna på "Bloodsuckers" gick först, naturligtvis) och det sista albumet Paradise Now. När jag sen hörde att Die Krupps hade splittrats igen blev jag varken förvånad eller besviken. Sedan blev det tyst; Jürgens nya band DKay.com intresserade mig aldrig, Ralf Dörper gick tillbaka till att arbeta som finansanalytiker, Rüdiger Esch startade en Internetleverantör tillsammans med sin bror och gör dessutom bisarra easy listening-covers av popmusik med projektet Makrosoft, Lee Altus flyttade tillbaka till USA, Chris Lietz fortsatte arbeta med Jürgen i DKay.com, och vad som hände med trummisen George Lewis vete fåglarna. (Bernward Malaka, som var medlem under de tidiga åren, blev sedermera ansvarig för Egmonts tyska utgivning av Disneyserier. Så kan det gå.)

Först 2005 hördes något från Krupps igen, när det meddelades att de skulle återförenas till 25-årsjubileet och vid sidan av en turné släppa en... ja, faktiskt en ny version av "Machineries of Joy", alltså en nyinspelning av en nyinspelning. Jag erkänner villigt att jag såg det som höjden av fantasilöshet, och ändrade inte uppfattning när jag hörde resultatet: den nya versionen saknade driv och tyngd, något som inte direkt förbättrades av Douglas McCarthys direkt plågsamma tyska uttal. Det är också den versionen som inleder den nya samlingen som kom i oktober 2007. Båda skivorna (som både finns att köpa separat och som en dubbel-CD; det var den sistnämnda jag köpte) innehåller nämligen uteslutande nyinspelade versioner av låtarna.

Tack och lov är de flesta av de nygamla låtarna inte lika menlösa som "Machineries of Joy". Det mesta låter tight och tungt och kompetent – men man frågar sig ändå vad poängen är. Låtarna från Volle Kraft voraus! tjänar inte riktigt på nyinspelningarna, främst eftersom Jürgens numera mycket mörkare röst inte riktigt passar ihop med resten, och resten låter ungefär som originalversionerna. Egentligen är det bara "Bloodsuckers" som förbättras av nyinspelningen (som tack och lov utgår från albumversionen och inte den fruktansvärda Biohazardremixen); de andra låtarna är nästan identiska eller lite sämre. (Möjligen kan det röra sig om rättighetsstrul som gör att de helt enkelt inte får ge ut originalinspelningarna. Sådant har ju hänt förr.)

Av de nya låtarna är "The Great Divide" passabel, PWEI-covern "Ich bin ein Ausländer" tråkig, och bara "5 Millionen", en mycket mer intressant uppdatering av (eller kanske snarare uppföljare till) "Machineries of Joy" än den egentliga nyinspelningen, är riktigt bra. (Visage-covern "Der Amboss", som egentligen är "The Anvil" med bara ett par ord i refrängen från den tyska versionen, finns utgiven tidigare.)

Naturligtvis köpte jag samlingen ändå, för den är ju trots allt inget hafsverk. Tvärtom är det här en kvalitetsprodukt med snyggt omslag och välgjorda låtar. Men jag köpte den ändå bara för nostalgivärdet, för inte var de nya låtarna värda 239:-, och hade jag kunnat köpa dem separat på iTunes eller eMusic eller något så hade jag nog gjort det istället.

Kan bl.a. köpas från Hot Stuff (och del 1 och del 2 separat).

SUMMARY FOR ENGLISH READERS:
Well-made re-recordings of Krupps classics, but I don't quite see the point of the endeavour.

12305

 

Någon gång i september 1992 räknade Blixa Bargeld ut hur många dagar gammal han var och kom utifrån "33 år, åtta månader och några dagar" fram till siffran 12 305. Inspirerad av detta skrev han en låt som kom med på Tabula Rasa och EP:n Interim: "12305(te Nacht)" (iTunes).

Idag är jag exakt lika gammal som Blixa var den gången. Dies ist meine 12305te Nacht.

Guld, rökelse och Myrr: allmänt svammel om julmusik

Hemkomna från min syster och hennes familj på julaftonskvällen damp jag och föräldrarna ner i soffan och hamnade mitt i DR:s julkonsert från Aalborg. Vi satt igenom hela tillställningen eftersom ingen orkade slå över till något annat – man blir ju trött av julfirande, som bekant. Det mesta var välproducerat och -koreograferat och... helt intetsägande. Det enda som gjorde något intryck på mig var Amy Diamond, och det var inte av några musikaliska skäl utan enbart för att hon som enda artist verkade ha roligt. (Och jag kan tänka mig att den onekligen duktige men tråkige Paul Potts har hört alla skämt som finns om Röda khmererna vid det här laget...)



En gång i mitten av 90-talet, när jag samlade info för en diskografi över Adolphson-Falk, hade jag lite vänskapliga kontakter med folk på Air Chrysalis Scandinavia. (Jag kommer inte ihåg vad de hette, men den ene var en kille i 30-årsåldern, dessutom gammal synthare.) Men jag kan omöjligt förstå riktigt hur de tänkte när de gav ut en samling julsånger de förlagt och tog med Monica Törnells "Vintersaga" (ursprungligen av Ted Ström, vars originalinspelning finns på iTunes). Den julstämning som eventuellt kan komma ur refrängen "Det är då som det stora vemodet rullar in/och från havet blåser en isande gråkall vind" är mer Lars Norén än Astrid Lindgren eller ens Kalle Anka. Därmed inte sagt att jag inte uppskattar låten, även om jag inte är något stort Monica Törnell-fan (fast jag var mycket flyktigt bekant med hennes son Tobias i början av 90-talet, genom att vi hade ett par gemensamma vänner i Gävle; jag tror knappast han ens kommer ihåg mig). Den är ett iskallt stycke 80-talsmelankoli med alldeles lysande syntharrangemang. Men julmusik är den jävlar i min låda inte, och jag måste ifrågasätta min fars omdöme att sätta på den på julaftons morgon. Jag slog av den när han var ut med soporna, och när han kom in igen satte han istället på Lars Ekborgs "Bunta ihop dom", som i mitt tycke också saknar det där juliga.

Pappa och jag har, för att uttrycka det milt, rätt olika musiksmak. Bl.a. gillar han Ulf Lundell. Själv tål jag inte Lundell, men jag måste motvilligt erkänna att boxen Under vulkanen, 1972-2007 är ett imponerande arbete: 14 CD och två DVD med demoversioner, B-sidor och outgivet material. Om det vore någon artist jag dessutom gillar skulle det ha varit ännu bättre.

Förutom en viss vurm för brittisk 60-talspop har vi vitt skilda åsikter t.o.m. vad gäller en sådan sak som julmusik. Han gillar moderna, välproducerade inspelningar av julsånger, t.ex. Céline Dions julskiva¹ eller Celtic Woman² – bleksiktig, överproducerad smörja som ger mig mindre julstämning än "Achtung X-Mas!" (iTunes) eller låtarna på Virtual X-Mas 92. Nä, min smak inom anglosaxisk julmusik ligger dels åt traditionella carols³ (inga sabla jazzversioner eller pseudoirländska arrangemang), eller Bing Crosby och Rosemary Clooney, som var sentimentala på "rätt" sätt.


Naturligtvis finns det också svensk julmusik. Jag tycker mycket bra om Var inte rädd för mörkret med Oscars Kammarkör, som utgavs 2006 och fick goda omdömen i bl.a. P2. (Själv fick jag ett exemplar i julklapp av jobbet eftersom två av mina projektledarkollegor sjunger i densamma kören.) Sedan är jag också mycket svag för Jussi Björlings inspelning av "O Helga Natt"; jag har aldrig hört en tolkning med samma tyngd och lödighet. (Säger någon "Carola" blir jag dessvärre tvungen att slå vederbörande.)


Och slutligen kan man nämna min barndomshjälte Povel Ramel, som dessvärre dog i blomman av sin ungdom (85) i början av juni. Till hans minne sänder nu SVT hans TV-serie Semlons gröna dalar i repris. Tyvärr måste jag säga att den inte alltid känns helt lyckad. Den har förvisso sina poänger: skådespelarnas ålder är inte ens i närheten av att matcha rollpersonernas (t.ex. spelas Semlon Pyttings svärmor av Lotta Ramel, vid det laget runt 20, och Semlons båda söner Tillbrekt och Minus spelas av Martin Ljung, fem år äldre än Povel, och Sune Mangs), ett grepp som antagligen är en medveten parodi på någon företeelse i samtida TV-serier. Här har vi också ett av seriens problem: de parodiska inslagen blir nästan obegripliga för tittare under 40. Man ser att det är en parodi, men inte vad det är en parodi på. Sammantaget blir det lite för mycket, för flummigt, för skruvat. Fast musikinslagen är fortfarande smått genialiska; faktiskt blir de ännu bättre när man får se dem i någon sorts kontext. (Det framgår t.ex. inte av texten till "Hopp i topp" att de ägnar sig åt förspel – ett fysiskt brädspel som mest liknar ett rosafärgat, hjärtformigt Fia med knuff. Nej, Povel var inte klok.)


¹Jag kan ge henne det erkännandet att hon i grund och botten har en bra röst. Synd bara att hon slösar bort den på att sjunga skräp och att hon (eller hennes producenter?) så sällan förstår att använda en annan styrka än "ta i för drottning [eftersom hon är kanadensiska] och fosterland".

²Celtic Woman är i första hand ett coverband även när de inte gör julskivor. På sitt debutalbum gör de bl.a. låtar av Enya och Clannad, fast med plattare produktion. Jag har svårt för den sortens keltromantiska New Age.

³Med den riktiga brittiska melodin till "Away in a Manger" istället för den amerikanska. Jag är lite petig på den punkten. Också.

Karlheinz Stockhausen och annat folk som dog

Jag nåddes igår kväll av meddelandet att Karlheinz Stockhausen, en legend inom modern (i synnerhet elektronisk) musik, dog i onsdags. Till hans minne satte jag naturligtvis omedelbart på "Kontakte" och "Gesang der Jünglinge".

Någonstans i djupet av mitt förråd har jag fortfarande ett videoband med Polarprisutdelningsceremonin 2001, där en kostymklädd Karl Bartos höll anförandet (på tyska) [KORRIGERING 080901: Nej, jag mindes fel; han höll det faktiskt på engelska.] som presenterade Stockhausen. Nu är det bara Burt Bacharach kvar av de tre Polarprisvinnarna 2001, sedan Bob Moog, som faktiskt döpte sin schäfer till Karlheinz, dog av en hjärntumör för ett par år sedan. Folk bara dör, och det är ett jäkla sätt.

Stockhausen influerade folk på oväntade ställen. Faktum är att det i början inte var John Lennon som var den i Beatles som var mest intresserad av avantgarde, utan Paul McCartney. Det var Paul som var den drivande kraften bakom "Carnival of Light", en av de fortfarande outgivna Beatleslåtarna: ett 15 minuter långt Stockhauseninfluerat avantgardestycke inspelat för elektronmusikfestivalen The Million Volt Light and Sound Rave 1967, även om kompositionen som vanligt tillskrivs Lennon/McCartney. (Bland de andra deltagarna på The Million Volt Light and Sound Rave fanns ensemblen Unit Delta Plus, med bl.a. den fantastiska Delia Derbyshire och Brian Hodgson, hennes kollega från BBC Radiophonic Workshop. Delia är ännu ett av alla dessa namn som aldrig, eller i alla fall nätt och jämnt, hann få den uppmärksamhet de var värda medan de levde, och jag borde skriva mer om henne någon gång.) Vad jag minns var det också Paul som insisterade på att ta med Stockhausen på omslaget till Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band (med vederbörligt tillstånd inhämtat).

John Lennon, vars soloproduktion jag annars föredrar framför Pauls, är även han aktuell eftersom det idag var 27 år sedan han blev nedskjuten av Mark Chapman.

Och till sist måste det nämnas att Niels Fischborn, som jag inte tror att jag någonsin träffade själv men som under pseudonymen Niels 23 var mycket aktiv inom syntharkretsar i Tyskland, på tyska forum och på PIAS-Antler-listan (som Jan och jag drivit sedan 1998), dog 2 december. Även om hans gärning inte var av samma art som de andra jag nämnt här gjorde han stora insatser som synthfan, och jag hade tidvis personlig kontakt med honom, varför han förtjänar ett omnämnande. [080901: Jo, jag träffade honom faktiskt en gång; mycket hastigt på BIMF-festivalen i Antwerpen julen 2003.]

Så höj ett glas (t.o.m. ett tomt glas räcker; det är tanken som räknas) till deras minne: Karlheinz Stockhausen (1928-2007), Bob Moog (1934-2005), Delia Derbyshire (1937-2001), John Lennon (1940-1980) och Niels 23 (1974-2007)! Världen är lite tråkigare utan er...

Rheingold: Electric City - Düsseldorfer Schule

Rheingold: Electric City - Düsseldorfer Schule
3Klang Records, 2007 (endast nerladdning)

NR	TITEL	ORIGINALARTIST, ÅR	TID
1	Geld regiert die Welt	La Düsseldorf, 1978	5:58
2	Es geht voran	Fehlfarben, 1980	6:01
3	3Klangsdimensionen	Rheingold, 1981	7:10
4	Crosstalk	Elektric Music, 1992	3:55
5	Dr. Mabuse	Propaganda, 1984	6:12
6	Karussell	Michael Rother, 1976	4:42
7	Life	Karl Bartos, 2003	3:31
8	Autobahn	Kraftwerk, 1974	3:36
9	Alte Schule	ny låt	5:07

Det fanns en gång på det glada 80-talet ett popband från Düsseldorf som hette Rheingold. Trion Bodo Staiger (sång, gitarr, keyboards), Brigitte Kunz (sång, keyboards) och Lothar Manteuffel (synthar) släppte tre riktigt bra LP, bitvis med texter av Emil Schult (annars känd som textförfattare och omslagsillustratör åt och ett kort tag medlem i Kraftwerk). Deras synthpop – dock med gitarr som framträdande inslag – gav dem några hittar i Tyskland ("Dreiklangsdimensionen", "FanFanFanatisch" och "Das steht dir gut") och en del uppmärksamhet även utomlands; bl.a. gjorde de engelska versioner av vissa låtar som ett försök att lansera sig i Storbritannien och USA, med måttlig framgång. Efter den tredje LP:n gick de skilda vägar. Bodo arbetar sedan dess som studiomusiker och producent; Brigitte heter numera också Staiger i efternamn och driver Rheinklang-studion i Düsseldorf tillsammans med Bodo. Lothar samarbetade först med Karl Bartos som sångare och textförfattare i Elektric Music; när samarbetet sprack lämnade han musiken och blev bokförläggare.

Efter dryga 20 års frånvaro (frånsett två nymixar/nyinspelningar av "Dreiklangsdimensionen", 1990 respektive 2001, och nyutgåvorna på CD 2005 av Rheingold och R. med en myckenhet extraspår) är de nu tillbaka i originaluppsättning med en coverplatta och... tja, ytterligare en ny version av "Dreiklangsdimensionen". Det låter inte så illa, måste jag medge, även om låtvalet ibland känns lite egendomligt. Jag kan förstå "Es geht voran", även om Welle: Erdball gjorde en betydligt roligare nytolkning 1998. Men är "Life" verkligen en av Karl Bartos mer framträdande kompositioner, och kunde de inte för ovanlighetens skull ha valt någon annan låt än "Dreiklangsdimensionen" om de vill nytolka sig själva?

Överlag är tolkningarna respekt- om än inte pietetsfulla: soundet är moderniserat, men de har inte tagit sig några stora friheter med låtstrukturen. Det de har ändrat mest på är texten till "Crosstalk" som är nästan helt ny; å andra sidan är originalet skrivet av just Lothar Manteuffel (tillsammans med Karl Bartos och Emil Schult), så den är i alla fall omgjord av en av originalkompositörerna.

På det stora hela en trevlig om inte banbrytande platta.

Electric City - Düsseldorfer Schule verkar inte vara utgiven på något fysiskt format men kan köpas som nerladdning från ett flertal ställen. Ett par exempel:

• eMusic (MP3)
• iTunes (DRM-skyddat AAC+)
• JunoDownload (diverse DRM-lösa format, däribland WAV)

---

LÄNKAR:

• Rheingold på MySpace
• Bandprofil (på tyska)
• Recensioner av Rheingold, R. och Electric City - Düsseldorfer Schule (på tyska)
  
• Discogs
• Rate Your Music

PS. Det finns några videor också.

Dreiklangsdimensionen:


FanFanFanatisch:


Computerbeat:


   

Borghesia

Hej, alla barn! Idag tänkte farbror Wahlbom prata lite om Borghesia.

Borghesia var ett band och multimediekollektiv som bildades i Ljubljana 1982 ur spillrorna av studentteatergruppen FV-112/15. Deras tidiga material (t.ex. låten "Divja Horda" från samlings-LP:n 48-84, där för övrigt även Laibach skivdebuterade) ger vid handen att de började som ett punkband med vissa elektroniska inslag, men sedermera utvecklades deras sound åt det mer renodlat elektroniska hållet, kraftigt influerat av Kraftwerk och Deutsch-Amerikanische Freundschaft men med texter om bl.a. vänsterradikalism och sexualpolitik. (Gruppens huvudman, Aldo Ivančić, var och är engagerad i Ljubljanas läderklubbs- och motorcykelkretsar, och ser för den delen ut som en klassisk läderbög.) I början använde de så gott som uteslutande slovenska och/eller serbokroatiska (måste undersöka saken!), men när de fick utlandskontrakt med det belgiska bolaget Play It Again Sam började de frångå sina lokala språk till förmån för engelska.

Borghesia hade alltid ett stort antal samarbetspartners, men kärnan var:

• Aldo Ivančić: trummor, programmering
• Dario Seraval: sång, programmering
• Goran Devide: video, datorgrafik
• Zemira Alajbegović: video
• Neven Korda: video

Dessutom arbetade de ofta med musiker som Jani Hace (bas) och Borut Kržišnik (gitarr).



Resistance, deras tredje fullängdsalbum (efter Ljubav Je Hladnija Od Smrti och Ogolelo Mesto/Escorts and Models, den senare i praktiken samma platta med olika titlar och ett par låtars skillnad, se mer nedan) utgavs på Play It Again Sam 1990. I Jugoslavien kom plattan dock redan 1989, med ett par skillnader: låtarna "If" och "Young Prisoners" hade fortfarande texter på serbokroatiska och hette "Će" respektive "Mladi Zaporniki". (Dessutom var omslaget lite mörkare och använde ett annat typsnitt på innerpåsen.)

Borghesia: Će och Mladi Zaporniki

Båda låtarna är samplade från min vän Jans LP och något redigerade med Audacity. LP:n verkar nämligen vara mastrad aningen för snabbt, så låtarna är upp till 10 sekunder kortare än den speltid som anges på etiketten; jag har dragit ner hastigheten lite så att den matchar speltiden och hur det låter på den internationella utgåvan (som också går att köpa från iTunes).

Resistance är i mitt tycke deras bästa skiva, en mörk och ganska otäck historia som med tanke på den senare utvecklingen i Jugoslavien (ett ord som nästan känns konstigt att skriva nu) känns nästan profetisk – fast man behövde nog inte vara någon stor profet för att se vart landet var på väg. I videon till "Discipline!" (som är bättre i singelmixen än här) ser vi bilder på Slobodan Milošević som talar till en vrålande folkmassa, texterna talar om repression, aggression och ond, bråd död:

• "Ledarna talar/slipar knivarna/kaos och ursinne/Öga för öga/Tand för tand" ("Konflikt", min översättning via den engelska översättningen)
• "We got the message/About people behind wire/About people who disappeared/taken to unknown places/For unlimited time" ("Message")
• "Patrols are everywhere/Special divisions/And civil agents" ("Police Hour (Curfew)")

Samtidigt kan man faktiskt dansa alldeles utmärkt till flera av låtarna. Jag har själv spelat både "Discipline!" och "Message" i min dag...

Jämförelser mellan Borghesias skivor i öst och väst är en aning komplicerade. I Jugoslavien kom följande utgåvor före Resistance:

• Borghesia (kassett, 1983)
• Clones (kassett, 1984)
• Tako Mladi (video, 1984; kan hämtas via länken)
  
• Ljubav Je Hladnija Od Smrti (LP, 1985)
• Njihovi Zakoni, Naša Življena (EP, 1986)
1. 133 (Venceremos Mix) (5:15)
2. 133 (Repulsive Mix) (7:04)
3. Mi Smo Povsod (5:42)
4. Lovci (3:16)
5. 133 (Ortega Mix) (4:14)
• Ogolelo Mesto (LP, 1988)
1. Ni Upanja, Ni Strahu (4:28)
2. Am I? (4:25)
3. Blato (5:13)
4. Tuxido (3:28)
5. Ogolelo Mesto (3:15)
6. Goli, Uniformirani, Mrtvi (5:00)
7. U Crnom (3:54)
8. A.P.R. (5:26)
9. Pasto Nudo (3:55)
10. I Forgot (3:56)

Och i väst (på licens till Play It Again Sam):

• No Hope No Fear (MLP, 1987)
1. Ni Upanja, Ni Strahu (4:30)
2. Na Smrtno Kazen [samma som "133 (Venceremos Mix)"] (5:15)
   
3. 133 [samma som "133 (Ortega Mix)"] (4:15)
4. Blato (5:16)
5. Lovci (3:19)
6. Mi Smo Povsod (3:19)
• Escorts and Models (LP, 1988)
1. Am I ? (4:25)
2. U Crnom (3:54)
3. Pasto Nudo (3:55)
4. Tuxido [listas som "Toxido"] (3:28)
5. Ogolelo Mesto (3:15)
6. Goli, Uniformirani, Mrtvi (5:00)
7. A.P.R. (5:26)
8. Beat And Scream (4:40)
9. Forgot (3:56)

No Hope No Fear är i således i praktiken Njihovi Zakoni, Naša Življena med en låt omdöpt, en borttagen och två låtar tagna från Ogolelo Mesto. Escorts and Models i sin tur motsvarar resten av Ogolelo Mesto med en ny låt som inte finns på någon jugoslavisk utgåva. De två unika låtarna är markerade med fetstil ovan.

Jag sade ju att det var rörigt!

Efter Resistance kom det några utgåvor, som dock inte skiljer sig mellan öst och väst:

• Triumf Želje (VHS, 1990; kan hämtas via länken)
• Dreamers in Colour (1991)
• 4 x 12" (samling, 1991)
• Pro Choice (1995)

Efter Resistance hoppade Dario av bandet – jag minns rykten om att han blivit galen under inbördeskriget och bildat en religiös sekt – och ersattes av Tom Tronton, som inte alls hade samma tyngd i stämman. Han var med på Dreamers in Colour och försvann sedan; det sista albumet Pro Choice är mestadels instrumentalt.

Efter 1995 har Borghesia inte gjort något väsen av sig. Aldo är fortfarande aktiv musikaliskt, dels med band som Bast och The Stroj, dels med filmmusik (nu senast till den slovenska dramakomedin Från grav till grav), Dario är (så vitt jag förstår med min nästan helt obefintliga slovenska) koordinator för Metelkova i Ljubljana, Goran Devide dog 1988, Zemira och Neven är fortfarande aktiva tillsammans inom videoproduktion under namnet Zanka, Jani Hace spelar bas i det mycket populära rockbandet Siddharta (som väl närmast kan jämföras med Kent), Borut Kržišnik är soloartist och Tom Tronton försvann utan att lämna fler spår i musikhistorien. Så kan det gå.

Alla Borghesias skivor är dessvärre utgångna sedan länge (även om man kan köpa No Hope No Fear och Resistance från iTunes), men utgåvorna på PIAS dyker ganska ofta upp på eBay.



PS. Jag tänkte egentligen bara ge en kort bakgrund till bandet och en länk till de båda låtarna, men det blev längre än jag hade tänkt från början...

---

LÄNKAR:
Borghesia på MySpace
Discogs
Rate Your Music

Andra sätt att spela, del 1

Bland alla de saker jag finner fascinerande är skumma och oortodoxa sätt att skapa och/eller framföra musik.

Det går t.ex. att spela musik på en modulerad Teslaspole, något som fått namnet Zeusaphone. Thette skickade mig den här länken igår:


En annan ball sak är att låta MIDI-styrda robotar spela:



Och en sommar för ett par år sedan såg jag den här orgeln och dess uppfinnare, professor emeritus Johan Liljencrants uppe på Söder. Hur tufft är inte det på en skala?


Men det jag har haft mest erfarenhet av själv var Crap-1, Updates gamla PDP-8/I från slutet av 1960-talet (pärmen med reparationsloggen hade maskinskrivna rapporter om service som utfördes i mellandagarna 1969), med alla tillbehör stor som två fullhöjdskylskåp och med tiden direkt livsfarlig eftersom isoleringen började flagna av kablarna och gjorde plåthöljet strömförande. Innan den belades med absolut körförbud fanns den dock tillgänglig för studenterna. (Mörka decemberkvällar gav den en härlig julstämning med alla blinkenlights på frontpanelen, som synes på bilden ovan (som dock inte föreställer vårt exemplar). Dessutom blev det varmt och gott av den.) Min bekanting Ronny lärde mig starta den genom att knappa in en bootkod på frontkonsolen, och demonstrerade också ett roligt litet hack som fanns på ett band.

Det finns nämligen ett sätt att spela musik på PDP-8, en maskin som annars saknar allt vad ljud heter (frånsett rent mekaniska maskinljud, alltså). Den är byggd långt före mikroprocessorernas tid, så den har ingen separat processorkrets utan ett processorkort som är obetydligt mindre än en LP med omslag. Alla dessa tusentals komponenter är inte radioavstörda på något sätt. Processorkortet ger en tydlig bärvåg på, om jag minns rätt, 432 m mellanvåg, som kan fångas upp av en vanlig köksradio på ett par meters avstånd. Och med hjälp av ett litet program från 1975 (jag har tittat på källkoden) kan man använda den här bärvågen: programmet tar data från en textfil med bokstavs- och sifferkoder och kör därefter ett antal tomma loopar och pauser som modulerar radiosignalen från processorn så att den spelar musik i tre stämmor. Någonstans på ett band har jag en liten snutt av tredje satsen av Beethovens femma, men jag hinner och orkar inte ge mig in i förrådet, gräva ut rätt band och sampla det. I stället kan ni lyssna på det här utdraget från första satsen. Det låter kanske inte bra, men det låter i alla fall.

Musique non stop

Som jag nämnt både här och på min LiveJournal har jag tänkt lite på vad jag ska göra med den här bloggen. Nu på sista tiden har jag funderat, inspirerad dels av vännen Jim Pe-Melins sida med hämtningsbara gamla demotejper (ingen länk förrän jag får klartecken av Jim), dels av mängder av andra musikbloggar, på att börja skriva om musik.

Det är trots allt inte så att jag saknar något att skriva om. 1998-2001 skrev jag för musiktidningen Prospective, för vilken jag recenserade dussintals skivor och intervjuade bl.a. NASA, Karl Bartos och Rational Youth (intervjuerna med bl.a. Welle: Erdball, Second Decay och Daily Planet trycktes aldrig p.g.a. tids- och platsbrist; att Fad Gadget-intervjun aldrig kom i tryck beror på att tidningen lades på is på obestämd tid och väl fortfarande ligger där), jag var med och startade musikföreningen Det Svarta Staketet i Uppsala och var inblandad i åtskilliga konsert- och klubbarrangemang den vägen, jag har varit på fler konserter än jag vågar räkna, jag har fortfarande flera tusen skivor även efter att jag rensat ut en stor del av samlingen och sist men inte minst har jag träffat en del folk. Det är alltså inte materialet som är problemet – det är tiden. När ska jag hinna skriva något?

Det får vi se, men nu har jag i alla fall fattat ett beslut i frågan. Och det är ju ett steg i rätt riktning.

Möjligheter

Jag har funderat lite av och till på vad jag egentligen ska göra med den här jäkla extrabloggen. Som det är just nu ligger den bara och tar upp plats i elektronrymden – inte överdrivet mycket, måste erkännas, men ändå. Men ett par tankar har jag:

• Ha den liggande som reservblogg om LJ skulle gå ner eller changera för mycket. Det gör ju ingen skada.
• Dela upp saker på så vis att jag använder LJ som social nätverksplats för allmänt bludder och postar djupare och mer genomarbetade tankar och essäer här. (Vilket antagligen inte skulle göra någon skillnad för hur ofta jag postar här.)

Nu är frågan: har jag egentligen något att säga på någotdera stället? Har jag tid och energi att underhålla två bloggar, eller ens en blogg?

Det får framtiden utvisa. Nu har jag tagit så lång paus jag hinner, så nu måste jag återgå till arbetet.

Länge sedan.

Det blev inget av med mina storstilade planer att börja blogga här. Istället ägnar jag mig mer åt LiveJournal. Bara om ni undrar.

Jag tänkte i mitt stilla sinne att det kanske kunde vara en bra idé att ha en mer publik blogg -- problemet med Helgondagboken är att det bara är runt ett halvdussin människor som läser den. Huruvida jag kommer att skriva här ofta återstår att se, men det är ju bra att veta att möjligheten finns.