Yazoo: Falconer Salen, København, 26 maj 2008

Det händer då och då att jag reser utomlands för konserter, om det är något jag verkligen vill se. Yazoos återföreningsspelning 25 år efter att de splittrades är en av de sakerna.



Det var värt resan. Från öppningen med "Nobody's Diary" sitter allt direkt. Någon nyutveckling är det väl inte tal om; alla låtar framförs i originaltrogna versioner, möjligen med lite mer tryck i bas och trummor och med ett par röststämmor borta eftersom Alison bara kan sjunga en stämma åt gången. (Vince hoppar in på vocoder i några låtar.)



Det ser också mycket bra ut. Vince står planterad bakom sina synthar (mest använder han en bärbar Mac, oklart vilken, och en MIDI-klaviatur, men för vocoderändamål även en MicroKORG), Alison rör sig mer och dansar lite, bakom dem hänger två stora LED-videoskärmar som visar olika filmklipp och bildspel och över scenen finns åtta LED-ramper som lyser i skiftande färger och mönster. (Den inte längre så nya tekniken har onekligen gett helt nya möjligheter till sceneffekter.)

De verkar vara på gott humör: Alison pratar med publiken mellan låtarna, erkänner att hon är lite full, ber om ursäkt när hon glömmer bort texten ("I fucking hate it when that happens!"). Det händer två gånger: i "Goodbye 70s" och "State Farm" ("I always thought this song was a bit rubbish, that's why we put it on a B-side") ropar hon "Stop!" och ber Vince ta om låten från början. (Nåja, hon har ju inte sjungit låtarna på 25 år, så lite kan man ju ursäkta.)



De låtar som utelämnas är "The Other Side Of Love" (vilket jag är tacksam för; den gav alltid intryck av att vara snabbt hoptotad för att ha något att släppa som singel), "Softly Over", "Walk Away From Love" (som kräver fler på sång), "Happy People" (eftersom Vince vägrar sjunga) och "And On" (förutom obskyra nummer som "Chinese Detectives" och "Get Set"); annars spelar de hela sin repertoar. Inklusive "I Before E Except After C", som har fått en del extra rytm och i sin helhet framförs av en bandspelare mitt på scenen...

 

Jag tog också fler bilder för den som vill se.

LÅTLISTNING:
Nobody's Diary
Bad Connection
Mr Blue
Good Times
Tuesday
Ode To Boy
Goodbye Seventies
Too Pieces
In My Room
I Before E Except After C
Anyone
State Farm
Sweet Thing
Winter Kills
Midnight
Unmarked
Bring Your Love Down (Didn't I)
Situation
Don't Go
EXTRANUMMER:
Only You

PS. Efter konserten sprang Jan och jag på Daniel Miller, som sprang runt med systemkamera. Jag passade på att tacka honom för hans gärning...

TILLÄGG:
Andra recensioner:

• Berlingske Tidende (brutalsågning av en recensent som inte verkar ha varit där)
• Ekstra Bladet
• Dagens Nyheter, 28 maj, kulturdelen s. 8 (tyvärr inte på Internet): en uppskattande recension av Fredrik Strage. (Strage skriver: "Ett par fans får syn på [Daniel Miller] och ber honom signera ett exemplar av Depeche Modes debutalbum Speak and Spell." Detta par fans är inga mindre än Jan och jag; se ovan.)